Jag är verkligen lyckligt lottad som har sån underbar man

Fick världens bästa bloggrape idag. Det var så mina tårar rann när jag läste det Robert skrivit.

Jag tycker så synd om honom och det här med vikten.
Han/vi kämpade och slet och det gick så bra för honom ända tills dom inre organen började säga ifrån.
Dom som haft gallsten vet vilka smärtor det är.
Det fick han gå med i månader, med flera anfall i veckan.
Så länge att det kunde gått riktigt illa. Det gick så långt att det blev bukspottkörtelinflammation.
Tog lång tid efter operationen för honom att repa sig och dom små såren efter titthåls operationen läkte inte alls som dom skulle. Tog över en månad om inte två innan dom slutade vara. 

Även fast han tränade fem gånger i veckan innan han blev allt för påverkad av gallstensbesvären så gick han inte ner i vikt, inte upp heller utan det stod stilla helt enkelt.
När han gick ner körde han tre pass om dagen.
Vilken vanlig arbetande pappa och make fixar något sånt?

Jag tycker det känns jobbigt när folk säger till både honom och mig att nu har han blivit bra stor igen.
Det är ju inget val vi gjort av fri vilja direkt. Vi kommer aldrig att ge upp. Tänket och det slöa livet som var innan BL finns absolut inte kvar nu.

Robert har sökt hjälp av landstinget, något som många andra gjort och det gått bra för.
Finns inte en chans i världen med det jobb han har nu att få till varken tid eller ork för tre pass om dagen!
Vi är ju en familj också som vill umgås, det gör vi gärna med promenader nu för tiden och inte liggandes som en slöfock.
Fast när vi ligger är vi inte som slöfockar heller ;)
Men för att gå ner så mycket och med fettceller som strävar efter att fylla på sig så räcker inte det.
Vårt första mål vi satt är att springa milen tillsammans på Blodomloppet, blir det inte i år så blir det nästa.
Då tar vi det här året och tränar upp oss inför nästa.

Jag är så glad att vi kan stötta varandra i allt och älskar varandra hur vi än ser ut. Folk har så mycket fördomar och samhället kan vara väldigt utseendefixerat.
Det finaste kommer ändå innefrån. Jag måste bara jobba mer på att jag duger som jag är.
Har så mycket kärlek till min man och mina barn dom är mitt allt <3

Det här är en av mina favoritbilder, lilla lilla Fabian. Sover så tryggt i pappas famn

Fabian sex månader gammal busar med pappa

Längtar tillbaka till sommaren och sköna morgonpromenader tillsammans!

Jag knallröd i ansiktet efter en löprunda vi gjort jag och Fabian. Han gör tummen upp till mig för den :)

Länge kunde vi ha Fabian med oss på gymmet utan att han tröttnade på att ligga i vagnen

Han kunde ligga och leka länge tills han till slut somnade

Tänk att man kan trivas så bra på ett gym!

Hälsar på Robert på museet och äter lite

Midsommar i Leksand. Precis efter att jag tagit den här bilden började det så smått att regna. Vi gick till en restaurang för att äta lite då. Vi han precis komma dit och sätta oss till rätta så öppnade sig hela himlen och det bara öste ner regn! Det var näst intill tomt på restaurangen när vi kom. Två minuter senare var det helt proppfullt med folk där inne som ville gömma sig undan regnet och äta istället.

Det här var något vi längtat efter båda två. Att kunna springa tillsammans.

Det var verkligen en underbar sommar med toppenväder. Annat mot nu...

Älskar Fabians frisyr han hade när han var liten. Folk trodde vi hade fixat honom i håret men det stod rakt upp av sig själv. Här beundrar han pappas stora muskler!