Summa sidvisningar

torsdag 31 oktober 2013

Fläktfisar

Jag tycker att de är rätt så skönt när de blir lite svalare ute.
De allra bästa är att man inte behöver ha nån fläkt i sovrummet för att de är för varmt.
Robert har en förmåga att vara lite gasig i magen.
De doftar verkligen inte hallon heller! Som de gör om jag råkar släppa väder.
Vi brukar ha en fläkt ståendes i fotändan på sängen på somrarna.
Dess värre måste den stå på Roberts sida då den skulle hamna mitt i dörröppningen annars.
Den största nackdelen med de är att när han fiser så blåser den rätt i ansiktet på mig och landar som en käftsmäll!!
När han va tjock så hade han en maskin när han sov.
Den blåste in luft så han andades riktigt då han snarkade och hade jättemycket andningsuppehåll.
Ibland kan jag på sommaren önska att han hade den än.
Då skulle jag ta bort filtret och fisa i apparaten så den blåste rakt in i näsan på han!
Synd va ju förstås att den skulle lukta hallon och han skulle väl bara bli hungrig eller nåt....

Biggest Loser

Vi hade försökt att gå ner i vikt med flera olika slags dieter.
De höll nån vecka sen va vi tillbaka. Jag va ut och sprang lite då och då men vi åt väl inte riktigt som vi borde.
Robert rörde sig väl typ inte alls.
Fick se på TV4 att som sökte nya deltagare till Biggest Loser.
Vi hade kollat på säsongen innan och sagt att de vore nåt för Robert.
Skrev ett mail om vår situation och hur vi kämpat för att få barn och tiden rann iväg. Förklarade lite hur Robert var som person och att vi verkligen behövde hjälp att få honom ner i vikt.
Läste på deras hemsida efter nån vecka att dom haft trassel med ansökningarna.
Skickade in ett till för säkerhets skull.

Hade såklart talat om för Robert vad jag gjort.
Dagen efter ringer och säger att han är välkommen på casting på hotell Bergmästaren för dom vill träffa honom.
Jag tänkte som så när jag skrev mailet att om dom bara träffar honom kommer han att komma med.
Några veckor efter de ringde dom igen och sa att han gått vidare till en andra casting i Stockholm.
Av från början ca 3000 sökande var han nu en av 50 som fick komma till Stockholm.
Vi va så jäkla glada!
Vi åkte ner, jag, Robert, Fanny och mamma.
Medans Robert var där gick vi på lite museum och gjorde stan.
14 stycken skulle nu väljas ut och gå vidare och få vara med i programmet.
Åh va vi hoppades att de skulle gå bra!!!
Den dagen dom ringde och sa att han kom med kommer vi aldrig att glömma!
De svåra var bara att vi inte fick avslöja för nån att han kommit med.
Måndag 8/8-11 åkte vi ner till Stockholm och Sabbatsbergs sjukhus där alla deltagare skulle träffas.
Innan han kom med hade han fått göra massor med tester och verkligen blivit helt genomundersökt.
Vilken jobbig resa ner dit. Vi visste att vi inte skulle få ha nån kontakt med varann. Vi som nästan inte varit ifrån varandra en dag sen vi blev tillsammans.
Felix åkte med ner så jag skulle få lite sällskap på hemvägen.

De va hemskt att säga hej då.
Vi grät så tårarna rann. Robert skulle ringa sen innan dom tog av dom mobiltelefonerna.
Hann inte ens av parkeringen förrän han ringde!
Grät så jag knappt hörde va han sa. Dom blev av med sina mobiler direkt!
Nu visste vi inte alls när vi skulle höras igen!
De kunde bli om en vecka eller lika gärna tio veckor!!
Vi hade pratat innan han åkte att vi skulle titta på månen ett särskilt klockslag och säga att vi älskar varandra.
Bara för att veta att just då tittade vi på samma sak och tänkte på varann.
Vi skrev dagbok båda två för att kunna läsa varandras dagar när han kom hem.
När han varit borta i lite mer än en vecka fick jag ett samtal från en tjej som heter Elin och var deltagaransvarig på BL.
Hon berättade att Robert blivit sjuk och låg på lasarettet.
Jag blev livrädd! Ville bara att han skulle komma hem!
Han hade fått lunginflamation.
Elin lugnade mig och var med när han blev inlagd och hälsade på honom under den veckan han fick ligga där.
Elin är en alldeles fantastiskt människa. Hon är idag gudmor till Fabian.
Hon höll mig uppdaterad om läget med Robert.

Efter en vecka var han tillbaka på slottet igen. Nåt som inte läkaren hade rekommenderat. Robert hade sagt att han bara skulle dit och hämta sina saker för att sen åka hem till mig.
Han tävlade vidare men i ett lugnare tempo än innan.
Fredagen 9/9 va en riktigt lyckodag!
Robert hade vunnit en tävling och skulle få ringa hem till mig!!
15 minuter skulle vi få prata!
Hade inte pratat med varandra på en hel månad!
Gick på små moln hela den dagen och när kl va 13 skulle han ringa!
Nervös som en tok var jag för samtalet skulle ju spelas in och visas i tv sen. 
Vilket underbart samtal, älskar Roberts röst.
Hade saknat den (tro de eller ej) nåt så fruktansvärt!
De blev ett konstigt samtal, lite svårt att slappna av när man visste att de stod ett helt kamerateam bredvid Robert.

De svåraste var att han blev så ledsen när vi pratat ett tag. De blev jättejobbigt när vi inte fick prata mer och måste lägga på.
Fick ett mess av BL Elin senare att Robert va ok och att han saknade mig jättemycket.
Han pratade alltid så gott och kärleksfullt om mig att dom andra deltagarna blev trött i öronen :)
De är kärlek de <3
Medans han var på slottet så körde jag mitt egna lilla BL hemma.
Tränade och åt riktigt. Bra gick de med.
Torsdag 22/9 är en annan dag som är väldigt speciell.
BL Elin ringde och sa att ditt lag vunnit en tävling igen. Den här gången skulle jag få komma dit!!
Åh fatta vilken lycka! Jag saknade Robert nåt så fruktansvärt varje minut av dagarna som gick.
Söndag den 25/9 åkte jag nervös som en tok mot Ekolsunds slott för att äntligen få träffa Robert.
Hade knappt kunnat sova den natten.
Allt skulle ju filmas också.
Jag hade gått ner nästan 8 kg och kände mig nästan fin igen :)
När jag kom fram fick jag vänta en stund. Har nog aldrig varit så nervös i mitt liv.
BL Elin mötte upp mig. Hon åkte med mig i bilen dit vi skulle träffa Robert.
Hon fick gömma sig i baksätet för att inte synas när jag kom körande mot honom och kamerateamet.
Jag blev helt knäsvag när jag steg ur bilen och äntligen fick känna hans underbara famn.
Som jag dessutom fick plats i bättre då han tappat en hel del kilo.
Vi fick gå och sätta oss och prata och blev filmade.

Sen fick vi lite tid för oss själva. Den här gången var vi två kaniner! :)
Jag fick äta middag där och vi tog en långpromenad tillsammans för första gången någonsin!
På kvällen när de var dags att åka hem mådde jag så himla bra.
Gick på moln i dagar efteråt. 
Onsdag 28/9 kom nästa samtal. Robert hade blivit utröstad och vi fick åka och hämta honom!
Jag, Fanny och Felix åkte. Vilken lyckodag!!
De gjorde absolut inget att han åkt ut! Nu kunde vi fortsätta BL resan hemma tillsammans.

onsdag 30 oktober 2013

Robert och jag

Ja va gör man inte när man är nykär?
Jo man är som kaniner! Så va även vi :)
Eller vi och vi, jag va som en kanin och Robert va väl på grund av sin storlek mer som en sköldpadda på rygg.

Vi va lite hemliga med varandra i början. Jag smög hem till hans ungkarslya där vi lekte sköldpadda och kanin.
Allt kändes så himla rätt med honom från dag ett.
Robert friade till mig efter bara två månader.
Ganska snabbt började vi prata om barn och framtiden. Han hade ju inga och jag hade 4 stycken "härliga" tonåringar ;)

Jag va 38 när vi träffades, skulle fylla 39.
På den tiden rökte jag. Slutade tvärt då jag visste att Robert inte tycker om cigarettrök och jag mådde inte bra av de heller.
Har alltid tränat och hållt igång. Fick ofta hosta när jag varit ute och sprungit. Bestämde mig för att bara sluta och har inte tagit ett bloss sen dess.
De va 12/5-09.

Jag var ju klar med allt vad småbarn hette...trodde jag.
Med Robert kändes de helt annat. Skulle vi ha barn fick vi skynda på lite innan jag blev allt för gammal.
Vi låg o låg.
Inget hände. Var säker på att felet låg hos mig då jag va så pass gammal.
När vi försökt i närmare ett år ringde jag och undrade om vi kunde få kolla upp oss och eventuellt få hjälp.

Vi blev noggrant kollade båda två. De visade sig att jag var helt ok.
För Robert va de värre, han hade väldigt få spermier. Dom få som fanns va dessutom väldigt slöa. (Äpplet faller inte långt från trädet brukar man säga va)
Hur som...Robert tog väldigt illa vid sig. Han trodde att han var stålmannen själv! Så fick han de här kastat rätt i ansiktet.

Vi var lika chockade både två och Robert va jätteledsen.
Vi blev lovade hjälp och skulle få träffa läkare. Ja men de kändes ju bra i alla fall. Tiden gick och innan vi fick komma till läkaren hann jag fylla 40.
Då fick vi nästa slag i ansiktet. Vi kunde inte få nån hjälp. Bara för att jag fyllt 40!
Felet låg inte hos mig och Robert var ju bara 31. De spelade ingen roll. Va kvinnan 40 så va de kört att få hjälp genom landstinget.

Vi fick som svar att man privat kunde få hjälp upp till 42 års ålder.
Tog kontakt med IVF kliniken i Falun för att kolla våra möjligheter där.
Jo då vi kunde få hjälp men vi fick betala själva.
30 000:- kostade ett försök.
De va ju inte så att vi sket pengar precis. Robert jobbade på timmar och de kunde ju bli lite hur som helst med jobb då.
Vi lyckades skrapa ihop pengar i alla fall.

De här med IVF är ingen dans på rosor kan jag lova.
De sprutade hormoner åt alla håll. Fick börja med nån nässpray som i princip gjorde att man kom som i klimakteriet och slutade producera ägg.
Sen fick jag ta sprutor som skulle sätta fart på äggproduktionen igen.
Hade gått upp 10 kg efter jag slutat röka, sen gjorde Roberts matvanor inte de bättre heller så jag gick upp 10 till.
Svällde som tusan av hormonerna också.
Fy va dåligt jag mådde under behandlingen. Grät hela tiden och allt va jättejobbigt. På jobbet va de nån som frågade om jag va gravid då magen svällt upp av alla hormoner.
De va droppen. Vi som gjorde allt för att försöka och jag va allt utom gravid!

Efter nån månad med nässpray och sprutor (som jag inte fixade att ta själv så Robert gav mig dom) var de dags att plocka ut ägg och befrukta.
Hörde tjejen som var inne före mig och fick ägg utplockade skrika. Herregud hur ska de här sluta!
Robert stackarn tyckte han fick göra värsta jobbet. Runka i en burk! Tjopp tjopp så va väl de klart!

Själv va man både tömd och fylld med hormoner. Snart även tömd på ägg.
Fick lokalbedövning och morfin sen körde dom in världens längsta spruta för att plocka ut ägg.
Har ju varit med om behagligare saker, men hade jag fött fyra barn skulle jag väl fixa de här med. Och de gjorde jag.

Fem fina ägg fick dom ut.
Sen var de bara att vänta. Vänta på att dom skulle ringa och säga att åtminstone nåt blivit befruktat.
Några dagar senare ringde dom. Tre hade blivit de och ett såg riktigt fint ut.
De satte dom in. När vi gick därifrån kändes de som att vi var med barn.
Så va de ju inte. De va bara att fortsätta vänta och hoppas att ägget skulle fästa. Skulle vänta några veckor och sen göra en graviditetstest.

Gjorde den en dag tidigare än dom sagt. Den visade negativt....dagen efter kom mensen.
Fy sjutton!!! Inget barn och 30 000:- vi egentligen inte alls hade kastade i sjön!
Mådde riktigt dåligt länge efter de.

Vi bodde i Grycksbo då. I 3 rok, Fanny och Felix delade rum.
Dom började tröttna på de, fanns dess värre inga fyror i Grycksbo att hyra.
Jag hade sökt en i Falun utan att säga till nån annan i familjen.
En dag ringde dom och frågade om vi ville kolla på den. Jag tackade nej för jag visste ju att Robert inte ville lämna sin älskade byhåla.
Talade om för honom att dom ringt och han ville kolla på den och även barnen kunde tänka sig bo i stan för då skulle dom få varsitt rum.
Ringde upp hon som ringt och frågade om vi fortfarande kunde få komma och titta. De fick vi och vi fick den!

Den flytten gick fort. Robert tränade herrarnas A-lag i fotboll då.
Typ hela laget hjälpte till med flytten. En kille hade en fullstor lasbil så de blev en vända så var allting med :)

De kändes som en nystart och ett lyft att få flytta in till Falun.

Fabian och Line

Idag har vi varit och lekt med Fabians kompis Line.
Hon skulle ha varit född på Lucia förra året men hade bråttom till världen och kom nästan 10 veckor tidigare.
Hon är 5 dagar äldre än Fabian.

Så kul att se på bilder på dom två. I början såg Line ut som en liten räka bredvid jätten Fabian. Hon är en tjej med skinn på näsan och full i energi.

Hon har verkligen gjort framsteg och växt på sig.
Hon har till och med börjat att gå nu i söndags. Idag blev jag och Fabian bjudna hem till Line och hennes mamma Elin på fiskbullelunch.
Vi älskar fiskbullar både jag och Elin och våra barn går i våra fotspår :)

De var extra kul där idag för Fabian visade sidor han aldrig gjort tidigare.
Han har alltid bara suttit och tittat när andra barn hållt igång.
Idag va de full fart på honom. Elin var snäll och hämtade upp Lines gåstol från förrådet till Fabian.

Han slet av Line handväskan hon hade och blev riktigt sur när hon försökte ta tillbaka den.
Robert kommer bli så stolt när jag berättar för honom sen!
Ska ge Fabian en egen handväska haha.

Han följde Line med blicken hela tiden och hoppade efter och råkade köra på henne.
Första gången han verkligen var med och var aktiv och lekte själv.
De är så kul att se hur han kommit på att han kan ta sig hoppande fram i gåstol helt själv.
Bara älskar att han hoppar omkring i vårt hem och river ner saker som vilket barn som helst!

Imorgon ska vi leka med Line igen och en liten kille som heter Oliver som också är jämngammal med dom.

Robert

Robert är den absolut roligaste jag vet!
Vi träffades på en kryssning.
En kompis till mig skulle åka på kryssning med sitt jobb och jag fick haka på.
Robert fick haka på sin kusin som jobbade tillsammans med min kompis.
Vi bodde ju i samma lilla by så vi hade ju hejat och pratat lite så vi visste vilka vi var.
Jag hade dessutom jobbat med hans mamma i flera år och hört ganska mycket om Robert. På gott och ont ;)

Robert vägde runt 180 kg och är väl inte den tystaste människan direkt.
Han syntes och hördes mycket väl!
Vi åkte buss till Stockholm och de blev lite fest och kul på bussen ner.
Vi var tidiga till båten så vi gick till en bar i närheten innan.
Jag och Robert hamnade bredvid varandra och jag satt innerst.
Varje gång jag va tvungen att gå på toa eller som jag gjorde på den tiden, gå ut och röka fick jag lov att hasa mig över han då han vägrade flytta sig.
Han tuffade på sig efter några öl och tog tag i mina höfter när jag skulle förbi.
De hände nåt där. Blev alldeles varm i kroppen av att känna hans händer.
Väl på båten tappade vi bort varandra en stund.
Jag kom på mig själv efter kolla efter honom hela tiden.
Till slut råkade vi på varann igen och han tog tag i mig och gav mig världens kyss!!
Pang sa de!! Jag va tokkär!
Slutade med att jag "sov" i hans hytt. Jag hade ett förhållande då som va på upphällningen.
Dagen efter va jag så bakis att jag låg och kräktes hela vägen hem i båten.
(Om barnen läser) mamma fick magsjuka på båten och Robert var så snäll och hjälpte mamma där då!
Piggnade i och tog mig upp och bussresan hem gick bra, även om jag sov större delen.
Jag tog mod till mig och gav Robert en kyss på bussen.
Jag blev alldeles pirrig av honom och nervös!
I början av vårt förhållande pratade jag bara tok som en nervös dåre hela tiden.
Ett under att han stod ut och inte drog!
I och för sig hade han sagt till sin kusin att han inte var kär utan skulle passa på att ligga lite. (I mammas soffa, om barnen läser)
Nu vaknade Fabian så fortsättning följer  :)

tisdag 29 oktober 2013

Nåt som inte stämmer

Fabian är ett otroligt lättsamt barn. Alltid glad och nöjd.
Måste säga att de är en enorm skillnad att få barn vid 42 år än 21, sen är de naturligtvis lite annat med 5:e än första barnet också.
Har ett helt annat lugn och tålamod nu än då.
Minns när dom andra var små eller bara när jag hade Elin.
Va så trött när hon vaknade på nätterna. Kunde bli irriterad för att hon inte sov. Gick omkring och vaggade och vankade fram och tillbaka i lägenheten tills hon somnade.
Har alltid tyckt att dom två första månaderna varit svårast när dom varit små.
Två månader, de är ungefär vad de tar för att lära känna dom och veta lite hur dom fungerar.
De va lika med Fabian.
Men har som sagt haft ett helt annat lugn och tålamod. De är när man fått barn som man märker hur fort åren går.
När Fabian var vaken på nätterna när han var alldeles "ny" då kunde jag gå upp och sätta mig i soffan med honom så inte Robert skulle vakna.
Kunde sitta i timmar och bara titta på honom när han fridfullt snabbt somnade om i min famn.
Njöt av varje sekund. Gör de fortfarande.
Har aldrig känt minsta irritation över att han hållt mig vaken.
Bara njuter av hans närhet, att lyssna på hans lugna andetag när han sover. Känna hans mjuka lilla kropp.
Så varm och gosig. Bara sitta och snosa och lukta på honom.
Hålla i den mjuka lilla handen.
Rätt som de är har de gått 20 år och dom ska bli föräldrar själva.
Älskade småbarnstiden med dom andra fyra också.
Tänk va kul man haft när man suttit och pratat med dom tillsammans.
Jag har skrattat så jag gråtit av deras roliga funderingar och tokigt prat.
Minns just med Elin som var första barnet att man längtade så efter alla framsteg. När hon kunde sitta, krypa, första tanden, steget och allt annat dom ska lära sig.
Med Fabian har de inte alls varit lika.
Robert har nog varit mer så, men de är ju hans första också :)
Fabian har alltid älskat att ligga i famnen. Han bara ligger och myser.
Han älskar de fortfarande, så även jag.
Vi kan sitta i en timme och bara mysa.
I början tänkte jag inte så mycket på att han inte gjorde några större ansträngningar att lyfta på huvudet och röra sig.
Tänkte att de kommer, han va ju så liten och fick en tuff start.
Fast ju längre månaderna gick så började jag kolla hur dom andra gjort i olika åldrar. Man ska ju inte jämföra men de kändes inte riktigt som de skulle.
På 6 månaders kollen blev vi tillsagda att träna honom mer att lyfta huvudet när han låg på mage.
Vi tränade och tränade. Framstegen blev inte allt för stora.
När han var 8 månader fick vi komma till barnmottagningen på lasarettet.
Han kunde fortfarande inte lyfta huvudet riktigt, inte greppa sina egna fötter som alla bebisar gör.
Kunde inte sitta riktigt heller och inte vända sig åt något håll.
Robert kunde tyvärr inte vara med när vi skulle dit och träffa läkare. Ville inte gå dit själv då jag va lite rädd för vad jag skulle få höra.
Min otroligt snälla kusin Petra som är en helt fantastisk människa föjde med mig dit. 
Gick bra när vi var där. Men de va otroligt tungt att höra en läkare säga de man misstänkt själv.
Jag ville att han skulle säga:
- De här är inget att bekymra sig över. Gå hem ni, han är bara lite sen de kommer.
Istället så sa han:
- Ja nåt är de för i den här åldern ska han kunna göra de här och de där.....
När vi kom hem kom tårarna. Inte vårat barn. Våran älskade lilla pojke som vi kämpat och längtar efter så länge!!
Han ska ju bli hockeyproffs och hålla på med massor av idrotter och vi ska vara med och skjutsa och hejja på!
De va första reaktionen.
Ringde Robert som jobbade och berättade vad dom sagt. Stackars, han kunde ju in koncentrera sig alls resten av dagen.
Egentligen har vi de väldigt bra. Vi finns och vi har varandra.
Men kan ändå inte låta bli att tycka att de känns väldigt orättvist och jobbigt ibland. Hela framtiden känns så oviss. Hur ska allt bli?
Ekonomi och allt blir ju knasigt när de inte riktigt blir som man tänkt och trott.
Vill absolut inte lämna in Fabian på nåt dagis (vet att de heter förskola) när han fortfarande ligger som en fyramånaders bebis på golvet fast han är ett år.
När vi var på Barn när han var 8 månader så sa han att när Fabian fyllt 1 år så kan man söva honom och göra en magnetröntgen på hans hjärna.
Man kan då se om de är nån ärrbildning i hjärnan som gör att han inte kan röra sig som han ska.
De är den vi väntar på nu.

Fabian

Vi fick ha Fabian hos oss då han piggnade i snabbt efter att dom fick igång honom.
Jag mådde jättedåligt och var alldeles slut. Fick två påsar blod och en massa annat.
Hade fem påsar och nästan lika många kanyler i armar och händer. Droppställningen liknade mer en julgran med alla saker hängande i den.
Trodde i min enfald att jag skulle kunna gå själv till BB-avdelningen. Reste mig och insåg rätt snabbt att de fick bli rullstol.
Marko som var lagkamrat med Robert i Biggest Loser hade varit hos oss hela helgen.
Han fick dispens att komma in till oss på förlossningen och se Fabian innan han var tvungen att åka hem till Stockholm igen. Han är gudfar till Fabian.
Jag var så trött och slut så när vi kom till vårt rum på BB sov jag mest. Och Robert hade Fabian hos sig på sin madrass på golvet. Måste säga att vi blev mycket väl omhändetagna på BB både innan han kommit ut och efteråt.
Hade eget rum, fick in en tv på rummet och Robert fick sova kvar hela veckan vi var där.
Tur va väl de för annars vet jag inte hur de skulle ha gått.
Fabian är ju Roberts första barn och han hade knappt hållt i en bebis innan.
Han hade Fabian hos sig nästan hela natten. Vågade knappt röra sig utan satt/låg i samma ställning hela tiden :)
Slutade med en inflamation i axeln sen haha.
Dagen efter va de läkarbesök för Fabian. De va då dom såg att han också fått samma infektion som mig. Vi fick då lov att gå ner med honom på avd 33 (neonatalavdelning) för att han va tvungen att få antibiotika han med.
Inte lätt att sätta kanyl på en sån liten. Han fick en i huvudet därav den fina nätmössan på bilden.
Jag blev så ledsen. Hade varit så trött och slut och inte kunnat eller orkat ha honom hos mig på natten och nu fick vi inte ha honom hos oss alls.
Dom körde mig ner till 33:an i sängen då jag inte ens orkade sitta i en rullstol.
De blev ett väldigt flängande fram och tillbaka mellan avdelningarna.
Jag skulle ha antibiotika 3 gånger om dagen intravenöst. Och Fabian 2 gånger om dagen. Jag blev ju tvungen att ligga på mitt rum och få de då jag satt fast i droppställningen då.
Fabian behövde som tur var bara sova nere på 33:an en natt. Sen fick vi ha honom hos oss och gå ner när han skulle ha sin medicin bara.
Min mjölk ville inte komma igång riktigt och Fabian orkade inte suga.
Jag pumpade och pumpade...
På fredagen, en vecka efter att vi blev inlagda för igångsättning blev jag av med droppen och fick antibiotika i tablettform och fick därmed gå hem.
Vi bor tvärs över gatan till sjukhuset. Vi fick ta med oss Fabian hem då de till och med blev närmare att gå till 33:an hemifrån än från BB.
Morgon och kväll gick vi dit för att han skulle få sin medicin tills han också blev utskriven.
Väl hemma fortsatte jag att få honom att ta bröstet. Mina andra barn ammade jag länge och hade så mycket mjölk att jag till och med sålde mjölk.
Jag pumpade och kämpade med amningen en månad ungefär. Fick lov att ge ersättning då jag inte hade mjölk så de räckte.
Gav upp efter en månad, då blev de bara ersättning. Kände mig så besviken över att inte kunna amma.
Fabian va dock nöjd hela tiden och de var väl huvudsaken de.
Han grät aldrig och så inte ett ljud ens när dom stack honom överallt då dom satte kanyler.
Han var och är ett väldigt lätt barn att ha. Han är alltid nöjd och glad.
Två gånger har vi hört honom skrika riktigt. Första gången första sprutan och andra gången när han hade öroninflamation. Den gången inte för att han hade ont i öronen utan för att få i honom medicinen han inte alls tyckte om.
Älskade lilla Fabian

måndag 28 oktober 2013

Förlossningen

Min första förlossning blev också lite kaotisk då hon höll på att bli strypt av navelsträngen. Den slutade med ett som de då hette, katastrofsnitt. Dom andra 3 är normala förlossningar.
Med Fabian blev jag igångsatt av flera olika anledningar.
Min ålder, jag mådde väldigt dåligt också och hade gjort hela graviditeten.
De fanns även misstankar att Fabian kunde vara stor.
Då vi bor i princip granne med lasarettet så gick vi över på fredagen den 12/10 -12 för en vanlig koll.
Vi gick på extra koller då Fabian vände sig flera gånger med huvudet uppåt.
Tre gånger var vi in för att vända honom rätt men då hade han vänt sig själv så vi fick gå hem igen.
Den här gången låg han med huvudet neråt och de beslöts att jag skulle sättas igång.  Dom satte in en "ballong" som skulle göra att jag öppnade mig ca 3 cm sen skulle de förhoppningsvis komma igång av sig själv.
Låg hela fredagen med värkar som kom med väldigt långt mellanrum.
Fick lov att sova kvar där då dom börjat igångsättningen. Robert fick tack o lov sova kvar hos mig.
På lördagen fick jag en ny ballong men den trillade ur direkt då jag var öppen så pass att de var för stort för ballongen.
Då sattes värkstimulerande dropp in. De fungerade inte heller som den skulle.
Normalt sitter en värk i 1-1 1/2 minut. Mina satte i upp till nästan 20 minuter.
Drog dom ner på droppet minsta lilla så stannade de av helt.
Hela dagen höll på så...på kvällen var jag helt slut.
Grät som ett litet barn och sa att -nu går jag hem och ser ut såhär resten av mitt liv!
Vi fick gå och lägga oss på avdelningen igen med löftet om att imorgon ska han ut på något sätt!
Vattnet hade gått på lördag förmiddag.
Natten till söndag hade jag lite småvärkar, inget speciellt mest att de gnolade i magen lite.
Vi gick upp och duschade och åt frukost i lugn och ro innan vi gick upp till förlossningen igen.
Dom skulle sätta dropp igen men skulle ge mina egna värkar en chans först.
Sen gick de fort. Mina värkar satte fart utav bara den!
Fick en värk som satte sig i ryggen. De va en fruktansvärd smärta!! Jag kunde inte andas! Fick nästan panik och trodde jag skulle svimma av! Fabian blev påverkad han också och hans hjärtslag gick ner i väldig fart. Dom kallade in läkare som sa att han fick en minut på att återhämta sig annars skulle de bli snitt.
Jag bad om bedövning för jag va livrädd att få en till sån värk.
Blev lovad epidural inom en halvtimme. Har provat lustgas med dom andra barnen och kräkts varje gång.
Provade nu också med samma resultat. Spydde som en gris! Lät som en gris! Såg ut som en gris! Luktade säkert som en med.... Hann aldrig få nån epidural. Tio minuter efter att läkaren gått ut kom Fabian ut med dunder och brak och utan nån som helst bedövning!
Alldeles blå och helt livlös. Dom sprang iväg med honom direkt.
På mig va de ett blodkärl som gått sönder så jag förlorade närmare tre liter blod.
Sa till Robert att gå med Fabian. Där stod han, med sin fru i ett blodbad och en livlös son.
Han satt med inne hos Fabian medans dom kämpade att få igång hans andning. 28 minuter tog de. Sen vaknade han till och fick fin färg i ansiktet direkt. Bilden är den första på honom, precis när han vaknat till.
Robert kom in till mig med honom. Jag var helt slut. Fy bubblan va skönt de var att se dom komma!
Jag hade sån frossa och fick hög feber. Hade Fabian på bröstet men frös så hemskt så han låg och hoppade på mitt bröst.
Visade sig att man ska ha penicillin inom arton timmar efter vattenavgång.
De hade dom missat och glömt att ge mig. Jag hade fått blodförgiftning. De va förklaringen att jag mådde så dåligt, plus att jag förlorat så mycket blod.
De tokiga var att även Fabian åkte på samma infektion.

Nybörjar bloggare

Ja hur börjar man?
Cathrine heter jag 43 år. Gift med Robert 34 år.
Jag har 4 barn sen tidigare äktenskap Elin 21, Rasmus 19, Fanny 18 och Felix 16. I december ska Elin få sitt första barn.
Jag och Robert har Fabian 1 år tillsammans.

Den här bloggen kommer nog främst att handla om just Fabian.
I tre år kämpade jag och Robert för att få Fabian. Robert vägde 180 kg när vi träffades. De visade sig att vi inte kunde få barn naturlig väg pga hans övervikt. Vi blev lovade hjälp av landstinget innan jag fyllt 40.
När vi väl fick komma och träffa läkaren hade jag hunnit fylla 40 och vi fick helt plötsligt ingen hjälp trots att problemet inte låg hos mig.

Slutade med att vi lyckades skrapa ihop 30 000:-och betala ett IVF försök själva. De gick inte heller bra så där stod vi barnlösa och barskrapade.
Jag fick se på TV att dom sökte folk till Biggest Loser. Skickade in ett mail och skrev om vår situation och anmälde Robban dit.
Sån obeskrivlig glädje när han kom med!!

I sju veckor var vi ifrån varandra, fick inte ha nån som helst kontakt med varann. Han vann dock ett samtal hem och att jag fick komma dit och hälsa på i två olika tävlingar.
Fem månader senare och 63 kg lättare gjorde jag två dagar efter finalen i BL en gravtest. De va positivt !!
Vi hade helt plötsligt blivit gravida på naturlig väg!

Fatta lyckan!! Trodde aldrig att vi skulle få egna barn och hade totalt gett upp de.
Blev dess värre en väldigt jobbig graviditet. Blev sjukskriven redan i 4:e månaden, inlagd på lasarett då dom misstänkte propp i lungan. Hade skyhög puls även i viloläge och svårt att andas. Jag kunde knappt gå! Som nyss varit så himla vältränad!
Gick upp 40 kg!!

När jag gått 13 dagar över tiden ville dom sätta igång mig. Började med de på fredagen 12/10. Kämpade hala fredagen och hela lördagen. Inget hände.....jag va helt slut.
Fick gå till BB avdelningen och lägga oss på kvällen med orden "i morgon ska han ut om de så blir snitt". Vattnet hade gått redan på lördag förmiddag.
Fick egna värkar under natten till söndag. Kl 10:58 kom han ut. Alldeles knallblå och totalt livlös. Jag tappade närmare 3 liter blod.

I 28 långa minuter höll dom på att kämpa med Fabian för att få igång hans andning.
Jag fick blodförgiftning då dom missat att ge mig penicillin inom 18 timmar efter vattenavgång. Fabian fick också samma infektion genom mig.
Jag börjar så för nu vaknade min älskade lilla pojke.