Nåt som inte stämmer

Fabian är ett otroligt lättsamt barn. Alltid glad och nöjd.
Måste säga att de är en enorm skillnad att få barn vid 42 år än 21, sen är de naturligtvis lite annat med 5:e än första barnet också.

Har ett helt annat lugn och tålamod nu än då.
Minns när dom andra var små eller bara när jag hade Elin.
Va så trött när hon vaknade på nätterna. Kunde bli irriterad för att hon inte sov. Gick omkring och vaggade och vankade fram och tillbaka i lägenheten tills hon somnade.

Har alltid tyckt att dom två första månaderna varit svårast när dom varit små.
Två månader, de är ungefär vad de tar för att lära känna dom och veta lite hur dom fungerar.
De va lika med Fabian.
Men har som sagt haft ett helt annat lugn och tålamod. De är när man fått barn som man märker hur fort åren går.
När Fabian var vaken på nätterna när han var alldeles "ny" då kunde jag gå upp och sätta mig i soffan med honom så inte Robert skulle vakna.

Kunde sitta i timmar och bara titta på honom när han fridfullt snabbt somnade om i min famn.
Njöt av varje sekund. Gör de fortfarande.
Har aldrig känt minsta irritation över att han hållt mig vaken.
Bara njuter av hans närhet, att lyssna på hans lugna andetag när han sover. Känna hans mjuka lilla kropp.
Så varm och gosig. Bara sitta och snosa och lukta på honom.
Hålla i den mjuka lilla handen.

Rätt som de är har de gått 20 år och dom ska bli föräldrar själva.

Älskade småbarnstiden med dom andra fyra också.
Tänk va kul man haft när man suttit och pratat med dom tillsammans.
Jag har skrattat så jag gråtit av deras roliga funderingar och tokigt prat.

Minns just med Elin som var första barnet att man längtade så efter alla framsteg. När hon kunde sitta, krypa, första tanden, steget och allt annat dom ska lära sig.
Med Fabian har de inte alls varit lika.
Robert har nog varit mer så, men de är ju hans första också :)

Fabian har alltid älskat att ligga i famnen. Han bara ligger och myser.
Han älskar de fortfarande, så även jag.
Vi kan sitta i en timme och bara mysa.
I början tänkte jag inte så mycket på att han inte gjorde några större ansträngningar att lyfta på huvudet och röra sig.
Tänkte att de kommer, han va ju så liten och fick en tuff start.

Fast ju längre månaderna gick så började jag kolla hur dom andra gjort i olika åldrar. Man ska ju inte jämföra men de kändes inte riktigt som de skulle.
På 6 månaders kollen blev vi tillsagda att träna honom mer att lyfta huvudet när han låg på mage.
Vi tränade och tränade. Framstegen blev inte allt för stora.
När han var 8 månader fick vi komma till barnmottagningen på lasarettet.
Han kunde fortfarande inte lyfta huvudet riktigt, inte greppa sina egna fötter som alla bebisar gör.
Kunde inte sitta riktigt heller och inte vända sig åt något håll.

Robert kunde tyvärr inte vara med när vi skulle dit och träffa läkare. Ville inte gå dit själv då jag va lite rädd för vad jag skulle få höra.
Min otroligt snälla kusin Petra som är en helt fantastisk människa föjde med mig dit. 
Gick bra när vi var där. Men de va otroligt tungt att höra en läkare säga de man misstänkt själv.
Jag ville att han skulle säga:
- De här är inget att bekymra sig över. Gå hem ni, han är bara lite sen de kommer.
Istället så sa han:
- Ja nåt är de för i den här åldern ska han kunna göra de här och de där.....

När vi kom hem kom tårarna. Inte vårat barn. Våran älskade lilla pojke som vi kämpat och längtar efter så länge!!
Han ska ju bli hockeyproffs och hålla på med massor av idrotter och vi ska vara med och skjutsa och hejja på!
De va första reaktionen.
Ringde Robert som jobbade och berättade vad dom sagt. Stackars, han kunde ju in koncentrera sig alls resten av dagen.

Egentligen har vi de väldigt bra. Vi finns och vi har varandra.
Men kan ändå inte låta bli att tycka att de känns väldigt orättvist och jobbigt ibland. Hela framtiden känns så oviss. Hur ska allt bli?
Ekonomi och allt blir ju knasigt när de inte riktigt blir som man tänkt och trott.
Vill absolut inte lämna in Fabian på nåt dagis (vet att de heter förskola) när han fortfarande ligger som en fyramånaders bebis på golvet fast han är ett år.

När vi var på Barn när han var 8 månader så sa han att när Fabian fyllt 1 år så kan man söva honom och göra en magnetröntgen på hans hjärna.
Man kan då se om de är nån ärrbildning i hjärnan som gör att han inte kan röra sig som han ska.
De är den vi väntar på nu.