Fabian ca 1 1/2 vecka gammal. Fortfarande märke efter kanylen i huvudet. Här fanns det inga tankar om att det skulle kunna vara något som inte stämmer.
Han hytter med fingret, spänner ögonen i mig och säger bestämt.
-Ge mig mat nu!
Men han kunde aldrig amma. Det gick bara inte, han orkade inte suga tag på bröstet. Jag som hade sett fram emot amningen så mycket. Älskade det med dom andra barnen när dom var små.
Så enkelt, så billigt, så praktiskt och nyttigt.
Fabian åt bara ur flaska och inte vilken som helst.
Det skulle rinna lätt.
Sen låg han mätt, nöjd och belåten med ett leende på läpparna.
Och vi var alla ovetande om vad som väntade.
Fabian har alltid varit ett väldigt lätt barn. Det är han än. Kan leka nöjd för sig själv i timmar. Sitter snällt i vagnen på långpromenader, är glad och skriker i stort sett aldrig. Förutom vid sjukhusbesök och då är det befogat.
Just nu är han lite busig, han har börjat vakna runt klockan 22 varje kväll och håller låda till klockan 00-01.
Ligger mellan oss i sängen och sparkas, stjäl glasögon, luvas i håret, rivs och är alldeles underbart söt. Lilla älskade skruttunge <3
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar