Summa sidvisningar

tisdag 24 november 2015

Ett tårdrypande slut på dagen

Vi lyckades ta oss iväg till öppna förskolan I morse. Fabian hasade snabbt på mot byggklossarna och byggde ett högt torn. Så högt att både andra barn och pappor ville vara med att bygga.

Han var även med på sången idag och satt mitt i ringen och gjorde "Imse vise spindel" tecken.

Det tar på krafterna att vara där och leka så efter två timmar fick vi gå hem och vila lite.
Jag och Felix skulle ha varit på BUP men det blev inställt precis när vi var på väg dit. Jag hann klä på mig och gå ut i trappen så fick jag vända och gå in igen.

Det var en glad Fabian som vaknade och fick se brorsan där. Dom har busat och Fabian har skrattat så han kiknat. 
Fanny och Rasmus kom hit på kvällen. Fanny skulle passa Fabian för att jag och Robert skulle gå på en föreläsning. Rasmus var hungrig och fick lite mat i magen sen åkte han och Felix hem till Grycksbo igen.
Det var en mycket intressant och framförallt gripande föreläsning. 
Ett stort tack till Anders (som föreläste) och hans fru för att dom delar med sig av sitt liv med sina pojkar. 
Mina tårar forsade på slutet när han visade upp bilder på familjen. Så mycket känslor som bubblar upp inom en.
Så mycket som påminner om vårt liv med Fabian.

Ja det blev väldigt känslosamt.

Fabian fick extra många pussar idag innan läggdags. Vi är utvalda vi som fått såna alldeles unika barn. 

Det är inte ett dugg synd om oss eller barnen. Det som är synd är att man inte får rätt hjälp eller får kämpa och slita sitt hår för att få rätt hjälp.

Självklart är det en chock att få höra att ens barn har en utvecklingsstörning. 
Livet blir ju halt plötsligt inte alls som man tänkt eller planerat.

Men får man bara smälta in det och vänja sig med tanken så hittar man nya tankar och planer inför framtiden. 
Den här unika barnen sprider så otroligt mycket glädje även om det blir en massa extra passande och jobb med dom.

Man gläds så otroligt av dom små framstegen som i våra ögon blir enorma.

Det är så kul att Fabian börjar ta efter med tecken och på så vis gör sig förstådd och kommunicerar med oss.

Fanny berättade att när vi var borta hade Fabian gjort tecknet för att äta, hoppat fram till kylskåpet och visat att han ville ha en mannafrutti. Fanny sa till honom att hämta en sked och det gjorde han.
Hon skiner hela hon av stolthet när hon berättar vad han gjort♡ 

Jag älskar att alla mina barn är så måna om varandra. Ställer upp och hjälper varandra, stora som små♡  

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar