Summa sidvisningar

tisdag 9 september 2014

Bjuder på lite "gamla" bilder, och tunga minnen

 Jag är väl lyckligt lottad som fått fem fina barn och en fantastisk man och så världens bästa mamma på det :)
Foto: Susanne Jobs
 Robert mår bättre sakta men säkert och vi promenerar lite varje dag. Älskar att vi bara umgås hela familjen på dagarna nu när han är sjukskriven, Vi tar vara på varje minut tillsammans. 
Brukar jävlas med honom lite när vi är ute och åker. Han får ju inte lyfta något än så det faller på min lott att packa in vagn och Fabian i bilen.
När vi står på nån parkering med mycket folk brukar jag prata högt och säga  när han sätter sig i bilen och jag står kvar där ute med allt som ska packas in.
-Jaha, otippat att den stora starka karln gick och satte sig i bilen och en annan får packa in allt!! Fy Fan till att vara lat!! 
Robert sitter där inne och skäms och tror att folk kan tro att det är sant :-) 
Ja så är min vardag, är det konstigt att man är ett vrak när man ska göra allt själv ;)
Före Biggest Loser
 Nä då så illa är det då rakt inte. Jag har ju världens bästa man. Han tycker däremot att det är jätteskoj att skämma ut mig, men när jag ger igen med samma mynt då är det inte så skoj längre :)
 Tänk att den här lilla krabaten snart fyller 2 år
 Här hade Robert precis kommit in med Fabian efter att dom efter 28 långa minuter fått igång honom. Jag minns knappt att han gick ut, jag ligger här nästan tre liter blod fattigare och var väl inte allt för pigg. Men så otroligt lycklig över att allt gick bra till slut. Det är något vi bearbetat dåligt efteråt. Den dramatiska förlossningen.
 När Fabian kom ut alldeles lila och totalt livlös och jag var alldeles vimmelkantig av all blodförlust så minns jag att jag tänkte att låt mig också få somna in...
Medans dom sydde mig och försökte få stopp på blödningen så ropade dom emellanåt och frågade om jag var vaken så jag inte tuppade av. Jag ville inte vakna, jag ville bara försvinna. Jag var så rädd att Robert skulle komma in själv och vi skulle få gå hem själva utan liten pojke med oss. Jag ville bara dö och försvinna från allt.

Vilken tur att det inte blev så. Stackars Robert var livrädd att få gå hem helt själv. Att han skulle förlora både mig och Fabian där. Han tänkte hur han skulle säga till mina barn att jag inte skulle komma hem nåt mer och att deras lillebror inte heller skulle det. 
Åhh mina tårar rinner när jag skriver nu. Vilken himla tur vi hade. Vi kom hem som en hel familj tillsammans. Lilla, lilla älskade söta Fabian som vi kämpade i flera år för att få. Med våra sista sparslantar fick vi betala IVF.behandlingen själva som vi först blivit lovade att få. Behandlingen gick åt pipsvängen och jag mådde så fruktansvärt dåligt efter den. Hormonerna sprutade åt alla håll i min kropp och jag grät som ett litet barn i flera veckor efteråt.

Jag minns så väl när vi hade varit och satt i embryot. Vi kände oss verkligen gravida när vi gick ut från kliniken. Jag vågade knappt röra mig för att jag var rädd att något skulle hända. Det gjorde det ju också. En blödning och allt var tomt....
 Sen kom han till slut på naturlig väg vår lilla älskade pojke. Tack vare Biggest Loser och att Robert var så grymt duktig och gick ner i vikt så att hans kropp började fungera igen. Nog är det väl bra märkligt vilka vägar allt tar ibland.  Vägarna förde oss tillsammans till slut.
Nu ska jag gå och titta på min sovande son sen krypa ner bredvid min älskade man. Jag är så glad över mina barn, barnbarn, man och familj. Tillsammans är vi starka <3
 Kärlek

3 kommentarer:

  1. Lite kärleksfullt gnabb går väl under posten: JÄMSTÄLLDHET...eller?? Hi hi... Ha en fin dag! Karin S.

    SvaraRadera
  2. Jag kom på en annan sak... Det är tur att det är gula ränder på kudden (på BB), annars hade man inte sett skillnad på dig och kudden!!! Hjälp så blek du var!!! Minus 3 liter blod ger ju inte direkt rosor på kinderna... Tack och pris att du klarade dig!! Det visar bara hur stark du är, speciellt ditt hjärta!! Karin S <3

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja hu då! När Robert gick ut ur rummet för att gå med Fabian hade jag varit helt vit i ansiktet och alldeles blå runt munnen. Han trodde han skulle få gå hem alldeles själv där...Kram på dig!
      Det är tur att det gick bra så vi kan fortsätta gnabbas lite ;)

      Radera