En helt annan känsla

Jag måste bara säga en sak.
När vi kom hem från habiliteringen idag så hade jag en helt annan känsla än jag haft tidigare när vi gått därifrån.
Robert sa precis samma sak.

Det kändes som att det var första gången vi var där och inte blev ifrågasatta och kände oss idiotförklarade.
Vi kände oss betrodda.
Det var inget: Har ni provat det eller försökt det?!
Utan idag lät det: Man får ju faktiskt inte hålla hans händer.

Visst han har varit mindre förut. Men som mamma/pappa vet man om något inte stämmer.
Det är mitt 5:e barn.
Fabian har varit speciell från den dagen han föddes.
Han klarade inte av att amma, bara en sån sak. Han kunde helt enkelt inte säga tag på bröstet.

Mina andra barn har jag ammat utan några som helst problem i upp till 10 månader.
Med Fabian gick det inte alls.

Tillbaka till habiliteringen.
Vi ska nog få ett nytt ståskal till Fabian också.
Han har växt ur det han har nu.
Det var en skön känsla vi gick hem med idag. Inte arga, frustrerade eller irriterande.
Utan betrodda och lyssnade på. Vi gjorde allt rätt som vi gör och vi kan inte göra mycket annat än det vi redan gör.
Han är som sagt en mycket speciell liten kille.

Han går inte att lirka med eller lura som andra barn.
Han vet vad han vill och inte vill. Han gör sig förstådd på sitt vis och vi som är omkring honom förstår honom.
Han är en alldeles fantastisk liten pojke.
Med autistiska drag men ändå inte.
Han är så med i blicken och kontaktsökande. Han tar våra händer och visar vad vi ska göra.
Men vi får inte ta hans, inte heller hans fötter eller huvud.

Fantastiska fina Fabian ♡
Idag har han busat med brorsan Felix, som också är en fantastisk fin kille♡