Summa sidvisningar

måndag 19 januari 2015

När ångesten griper tag

Jag kan inte vara lätt att leva med just nu.
Det behövs så lite för att hela min värld ska rasa ihop och ångesten slår ner som en blixt.
Jag måste nästan sluta planera saker.
När något inte blir som jag tänkt blir jag helt knäckt.
Det kan vara skitsaker bara.

Stackars Robert får planera om det han har tänkt titt som tätt för att inte jag ska krascha.
Det kan vara att jag tänkt göra saker i en viss ordning.
Något kommer emellan och min planering går i stöpet och jag brakar totalt ihop.
Jag vet att det är så sjukt, så löjligt och betydelselöst.
Ändå bryter jag ihop.
Jag styr inte varken min kropp eller hjärna längre.

När började det egentligen?
Säkert för länge länge sen.
Jag har bara inte stannat upp och tillåtit mig må dåligt förrän nu.
Jag har mycket i ryggsäcken ända sen barnsben.
Allt kommer ikapp och blommar upp nu.
Nu när jag har det som bäst och känner mig tryggare än jag någonsin gjort i mitt liv.
Jag är lyckligt gift med mannen i mitt liv.
Min stora trygghet som jag älskar så otroligt mycket.
Fem fina barn, fantastiska barnbarn och en alldeles underbar mamma som alltid finns för oss.
Sen är vi omringad av andra fina människor också.

Jag tror att droppen som fick det att rinna över var när vi inte kunde få barn.
Fick skrapa ihop våra sista slantar till ett IVF försök som gick åt fanders.
Jag mådde så dåligt av alla hormoner i min kropp då.
Grät som ett litet barn. Jag hulkade och grät floder när blödningen kom och jag visste att det var kört.
Grät över småsaker.
Vi fick inte adoptera på grund av Roberts då höga BMI.
Det var liksom kört för oss.

Sen kom Biggest Loser tiden och det gick lite uppåt igen.
Mådde fantastiskt i kroppen och kände mig stark utifrån och in.
Så blev vi gravida. På helt naturlig väg.
Lyckan var fullkomlig.
Tills jag åkte på gallsten och den ena krämpan efter den andra under hela graviditeten.
Robert som höll på att mista både mig och sin son under förlossningen.
Finaste sonen som sen visade sig ha en utvecklingsstörning.
Men han är ju världens gladaste finaste lilla pojke.
Och vi finns ju här allihopa.
Så varför måste jag må som jag gör?
Jag borde ju vara världens lyckligaste människa som har allt och alla omkring mig.

Istället går jag och suckar. Försöker dra djupa andetag för att få luft och få bort den tryckande ångesten som gnager i bröstet hela jävla tiden!! 

2 kommentarer:

  1. Kristina Anselius19 januari 2015 kl. 06:13

    Det är väl just därför du "kan" bryta ihop nu, just för att du har tryggheten i din underbara man ❤️ Livet är bra konstigt ibland...
    Kram

    SvaraRadera
  2. Finaste du...livet är inte alltid enkelt. Du är mitt i allt starkare än du tror. Känslan blir konstig när du nu har det som bäst rasar allt ändå. Men det är väl så vi är funtade, du är trygg med Robert och det är dags att ta tag i det som bara fått ligga på vänt länge nu. Förstår dig att det gör ont och att det är jobbigt att inte längre ha kontrollen över dig själv. Men nu är det så här fina kusin och du kommer att vara så stark när du tagit dig igenom denna tid. En stund åt gången, andas och kramas. Det är mitt recept :) Många Kramar Petra

    SvaraRadera