Idag stod jag med mina abetskamrater i en monter och gjorde reklam för våra träffpunkter i Falu kommun. 
Det har varit 60-plus mässa i två dagar. Det var allt från föreläsningar till mannekäng uppvisning. Massor med folk var det där och tittade.
Jag är så otroligt glad och tacksam för mitt jobb. En av mina pensionärer kom förbi vid vår monter och stannade och lovordade mig massor. Jag blir så himla stolt och alldeles varm i hjärtat av tacksamhet.
Nåt som känns desto jobbigare är att jag känner mig som en jätte. Jag som alltid varit smal är plötsligt störst på bilderna. Jag är så besviken på mig själv som inte lyckats kunna gå ner i vikt och kunna komma i mina kläder igen. Det är nog lite samma känsla av misslyckande som Robert hade när han gjorde sin gastric operation.
Att till slut bara ge upp och rensa bort allt känns inte alls kul. Inte för att jag har (hade) några speciella eller dyra kläder. Det är bara känslan av ett stort misslyckande alltihopa. 
Cathrine...var inte för sträng och hård mot dig själv. Du har gått igenom så mycket under de senaste åren... Du är på rätt väg nu med ett jobb du trivs med och att andra saker har fallit på plats för er efter en massa tjafs med byråkrater. Du kommer att komma i de små kläderna igen - men det får ta den tid det tar - stressa inte med det. Stress gör det svårare att gå ned i vikt. Att vara den längsta på en bild, är inte samma sak som att vara "störst". Titta igen på gruppbilden så ser du vad jag menar... ;-) Trevlig helg och stor kram. Karin.
SvaraRaderaSer vad du menar, jag har nog alltid varit för hård mot mig själv och egentligen aldrig riktigt nöjd heller. Vare sig jag varit rund eller smal...det är nog mest min hjärna som spökar..
RaderaKram på dig Karin och hoppas du haft en skön helg!