Så mycket man önskar ♡

Den här tavlan gjorde jag till mamma förut. Nu hänger den i hennes hall.

Ibland saknar hon Fabian så mycket. Som i morse, då skrev hon och frågade om Fabian ville vara med henne på promenad. Självklart ville han det.
Han älskar ju sin mormor mer än nåt annat.

Jag kan dra mig för att fråga henne om hon vill ta han en stund ibland.
Hon är ju här och hjälper till att passa han så mycket ändå.
Men tydligen inte så mycket som jag tycker eftersom hon får sån längtan efter honom♡

Jag och Robert åkte till Ornäs på bytesmarknad och kikade i lugn och ro då.
Gjorde några små fynd.
På vägen hem igen satt vi och pratade om saker vi gjorde som små.
Som vi minns än idag och tyckte var så mysigt och skoj.

Bland annat utflykter man gjorde, ut i skogen och plockade svamp och bär, eller pimplade på isen på vintern.
Hur gott allt smakade då.
Varm choklad och skogaholmslimpa mest ost som man doppade i dem varma chokladen.
Eller den korven med bröd man grillade över öppen eld.
Ingen smakar så gott som det.

Hoppas att vi ska kunna göra såna saker med Fabian nån gång.
Och att han ska kunna äta och känna smakerna som vi minns dom.

Om jag får önska något allra extra så är det att han ska kunna lära sig att prata.
Nu förstår vi varandra bra ändå.
Men det finns väl inget som är så kul som att sitta och prata/lyssna på små barn när dom berättar sina historier om ditt och datt.
Jag älskade att sitta och prata med mina andra barn när dom var små.
Vi skrattade så vi hade ont i magen, så kul var det.

Att han kommer att lära sig att gå är jag helt övertygad om.
Men talet vet jag inte alls.
Han har aldrig ljuda ett riktigt ord nån gång.
Han låter och gör ljud men kan inte få till nåt till ord.

Hoppas av hela mitt hjärta att han lär sig det en dag.