Summa sidvisningar

måndag 29 februari 2016

Rätt träning ger resultat

Det här med att vi fick assistans åt Fabian har verkligen gett resultat.

Vi har en helt annan ork, tid och energi för att träna honom.
Hans framsteg är ju helt otroligt roliga att vara med om.
En sån sak som att se sitt barn ta dom första stapplande stegen är ju stora även när man har ett normalt barn.
Att se Fabian ta sina första stapplande steg är enormt stort.
Jag blir nästan gråtfärdig varje dag jag ser honom komma stapplande emot mig med ett stort leende i ansiktet.

Vi vet ju fortfarande inget om hur Fabians framtid ser ut.
Kommer han att kunna lära sig äta och tugga riktigt?
Kommer han att kunna prata med oss?

Att han skulle kunna börja gå har jag varit ganska säker på hela tiden, men kanske först tidigast om ett år.

Han blir allt bättre på att kommunicera med tecken.
Men det vill ju sig till att vi lär oss tecken och använder dom till honom när vi pratar.
Kollar mycket och lär mig via en app jag har i mobilen.
Sen finns det mycket bra att se på Youtube.

Hade vi inte fått beviljat med assistans vet jag inte hur det hade sett ut idag.
Vi slog huvudet i väggen många gånger innan vi till slut fick rätta hjälpen.

Vi jobbar hårt med Fabian varje dag.
För det är just vad det är.
Ett väldigt tidskrävande jobb.
Ett fantastiskt roligt jobb såklart när man ser framstegen som sakta kommer.
Hans glädje kan ju ge vilken som helst energi.

Men han kräver ständig tillsyn. Idag vände jag honom ryggen inne på badrummet.
Vips så var han en toalettdykare....

När han börjat kunna stå och gå så har en helt ny värld öppnat sig för honom.
Han har massor att utforska och lära sig.
Han förstår inte riktigt när man säger att han inte får eller att det kan vara farligt.
Han ramlar mycket då balansen inte är den bästa och får nya blåmärken hela tiden.
Det är tur att han inte verkar ha riktigt samma känsel som ett "normalt" barn för att säger inte mycket fast han slår sig rejält.
Det gör ju att man måste ha ett extra vakande öga på honom.
Tänk om han skulle bryta sig och inte reagerar på smärtan för att han inte känner det normalt.

Älskar den lilla pojken (som börjar bli stor) så det värker i bröstet.
Han är unik, han är en av ca 10 i hela världen.
Jag undrar ibland hur dom andra med samma kromosomavvikelse som honom har utvecklats?
Jag är så tacksam för att vi till slut äntligen fick hjälp.
Att framförallt Fabian får den hjälp han kräver och behöver för att kunna utvecklas.

Det här hade jag aldrig kunnat tro för ett år sedan.
Då hade jag självmordstankar och grubblade mig grön för hur det skulle gå för oss och för Fabian.
Idag mår jag sååå mycket bättre,  även om jag fortfarande äter medicin och tänker göra ett tag till.
Robert är livrädd för att jag ska falla tillbaka i det djupa svarta hål jag var i för ett år sedan.
Han har verkligen haft det tufft med både mig och Fabian ♡

Men vi går starkare tillsammans framåt. Antingen blir man nog starkare ihop av motgångar och svårigheter.
Eller så går man isär....Vi valde det första.

På tal om nåt helt annat så har jag "filmjölkat" köksfönstret på jobbet. Solen ligger på där väldigt och så blir det lite insynsskydd också.
Så himla enkelt och blir så snyggt!!

Natti natti

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar