Fina gamla bilder och mycket minnen

Jag och min vackra mamma, jag är runt ett år på bilden. Likt Fabian va :)

Var till min barndomsby Rog idag och hälsade på mina kusiner. P med familj bor där i mitt gamla barndomshem som i sin tur var våra pappors barndomshem. J bor utanför Gävle med sin familj. Dom har kämpat för att tömma sina föräldrars hem. Inom loppet av tre månader förlorade dom båda sina föräldrar i cancer.

Deras föräldrahem är bara ett stenkast från det hus P bor i. Dom har fått huset uthyrt och allt ska rensas ut och huset ska tömmas. Ni kan tänka er vad minnen  som bubblar upp när det plockas bland alla saker.

Jag har mest bara barndomsminnen därifrån. Mamma och pappa skiljdes ju när jag var sju, sen var jag där mest varannan helg och nåt lov ibland. 

Jag har ändå många fina och roliga minnen från Rog. Vi lekte jättemycket tillsammans P och jag. J är så pass många år yngre så hon var mest bara en söt liten tjoppa vi tog hand om och busade med. Man ser allt med helt andra ögon nu när man är stor mot när man var liten. Var upp på övervåningen i deras föräldrahem idag. Minns rummen som så stora där uppe, så såg jag det inte alls idag. Kommer ihåg precis hur knarren i trappen lät. Dofter som också var bekanta fast det var så länge sen. 

Jag ca tre år

Vi kollade igenom lite gamla fotoalbum. Hittade bilder på mig och mina föräldrar jag aldrig sett tidigare, inte som jag kan minnas i alla fall. 

Föräldrahemmet som det såg ut när våra föräldrar bodde där.

Från första början var det ingen övervåning på huset. Den blev tillbyggd efter en insamling som en präst startade via tidningen Falu Kuriren när våra pappor föddes. Det var ganska unikt med en trillingfödsel på den tiden.

Huset som det såg ut när vi flyttade dit 1973 tror jag det var. P och J`s pappa på bilden

Huset som det ser ut idag.

Inuti är inget sig likt. Det känns inte ens som att det är mitt gamla föräldrahem jag är i. Det var mycket mer minnen i deras föräldrars hem. Där var allt sig likt, inte riktigt allt men det mesta.

Jag och mamma

Jag, min pappa till höger och så mina kusiners pappa till vänster.

Det finns inte många bilder på mig,mamma och pappa tillsammans så det var kul att se den här. Mamma var så fantastiskt vacker. Något hon fortfarande är.

Min mamma är inte bara fantastiskt vacker. Hon är en fantastisk person och en underbar mamma. Precis som P och J`s mamma Marianne var.

 Kloka, fina, älskade, underbara Manne. Hon var som en extramamma när jag var liten. Det går inte ens att försöka föreställa sig hur tomt det ska vara för mina kusiner att mista sin mamma så som dom gjort.

Från att vara kärnfrisk till dödssjuk och gå bort på tre månader.

FUCK CANCER!!

Fina, underbara Manne 

Mina innersta hemligheter

Jag och Fabian är döpta i samma klänning. Den är efter min morfar och vi är många som blivit döpta i den.
Mina andra barn är inte döpta.

Fabian kommer att få en helt annan uppväxt än mig. Han kommer att ha två kärleksfulla föräldrar som finns för honom och som alltid ska stötta honom i allt.
Jag har haft en som alltid funnits där för mig och gör det än. Min mamma.  Hon har alltid funnits för mig och min bror.
Pappa har funnits för sig själv.

Min mamma har två systrar. Pappa är trilling och så var dom tre syskon till utöver det. 

Mina föräldrar skiljdes när jag var sju år, min bror var tre då.
Jag tror inte ens han kommer ihåg att dom bott tillsammans. Orsaken till skilsmässan var att pappa träffat en annan. 
Jag var pappas flicka som liten. Var med överallt. I skogen, och snickrade, på jobbet, bandy och fotbollsträningar. Han slipade bort taggarna på mina tjejskridskor så jag skulle lära mig åka riktigt. 

När dom skiljdes försvann han. Hade inte alls tid för oss längre. Vi var där varannan helg och på lov.
Jag hatade hans nya tjej i början. Hon hade ju förstört vår familj.
Idag tycker jag om henne jättemycket och har mer kontakt med henne än min pappa.
Jag har en halvsyster också som hon är mamma åt.
Min pappa har jag ingen kontakt med alls. Sist vi sågs var på Fabians dop.

Jag älskar min man nåt så otroligt mycket. Han kan jag öppna mig helt för och verkligen berätta allt för.
Jag har gått och burit på hemligheter i snart 40 år.
Det känns som jag skulle kunna skriva en bok om mitt liv. Har bestämt mig för att öppna mig själv och skriva ur mig allt jag burit och bär på.
Är det så man tycker att det är jobbigt så kan man bara låta bli att läsa.
Jag tänker inte skriva några namn och allt är från min vinkel hur jag känt och sett saker och ting.

Fortsättning följer för nu vill min lilla sjuka son ha min uppmärksamhet och då får han det <3