Livets prövning är inte slut än

 Rasmus fyllde 26 år i veckan och jag och Fabian bakade lite bullar åt honom.

 Vi hade tur med vädret och kunde sitta ute hos honom och fika födelsedagsfikat.

Om två veckor är det min tur att fylla år.
50 år, ett halvt sekel....
Jag känner ingen glädje alls över det.
Finns inget alls att fira som det är just nu.

 Sömn är en bristvara, vare sig man sover bredvid den här killen som ligger på tvären och tar upp 140 av dom 180 centimeter av sängens bredd eller om man sover själv.

 Jag har kommit igång och börjat gå lite igen.
Ingen löpning i sikte ännu.

 Det är så mycket jag skulle vilja skrika ut eller skriva men det går bara inte.
Jag kommer att få en lägenhet.
Har inget exakt datum dock men känns ändå bra att veta var jag ska landa kommande åren framöver.

Har hittat lite billiga möbler på annonser.
Allt känns fortfarande som en mardröm och jag ser knappt någon framtid eller slut på eländet ibland.

Jag tänker inte skriva ut några detaljer om vad som hänt.
Dom som vet vet...

 Mina promenader har varit mycket backar och min andning har varit väldigt ansträngd.
Det har den varit en längre tid faktiskt.
Tänkte förra året när jag var med i löpargruppen på att min kondis aldrig blev bättre trots att jag tränade mycket.
Kroppen hade hur mycket ork som helst men det väste och kändes tungt att andas.

 Idag tog jag mod och sökte för min ansträngda andning mitt i dessa Corona tider.
Jag har fått astma och vilken skillnad det blev i andningen direkt jag fick medicin.
Om en månad kan jag börja springa lite lätt igen, får hoppas att mitt knä håller då också bara.

Nu ska jag bara ta tag i resten av mitt liv.