Denna ständiga väntan.....

 I torsdags var jag med Robert då han skulle göra en magnetröntgen på levern och bukspottskörtel.
Efter att ha läst att maglignitet (cancer) inte kan uteslutas så har hjärnan och tankarna gått på högvarv minst sagt.
Dess värre gick inte undersökningen att genomföra så han måste åka till Stockholm för att göra den.
Jag har stängt av alla otäcka tankar lite och cancer finns inte med alls.
Jag vill inte tänka så, hur skulle det gå om det skulle vara så?
Nej det får bara inte vara så....det ÄR inte så.

En promenad på kvällen fick rensa tankarna.
Dagen efter ringde jag kirurgen för att fråga om det tär lång tid innan vi får komma till Stockholm  (jag följer med såklart).
När jag fick prata med sköterskan på kirurgen så bröt jag samman och tårarna bara sprutade.
Det här är så jobbigt och tär på oss allihopa.
Jag kan inte ens i min vildaste fantasi föreställa mig hur det är i Roberts huvud.

Han mår såklart jättedåligt över det här.
I måndags började han nya jobbet och så kom allt det här, på mest olämpliga tillfället.
Sköterskan på kirurgen så i alla fall att han är högt prioriterad och kommer att få en tid för röntgen snarast i Stockholm.

Nu vill vi bara höra att det inte är nåt farligt, våra tacksamma för att dom tar allt på allvar och kollar upp noga och vi kan lugna gå vidare❤

Den här ovissheten tär på oss båda.
Jag tycker att man inte kan säga nåt alls längre och han tycker att jag bara är sur och skäller och gnäller.
Vi går med andra ord här hemma och muttrar och surar lite båda två rädda att säga fel saker till varandra.

Men kärleken finns där såklart ändå.
Det är bara lite mycket just nu....

 Det blev en väldigt omtumlande höst.
 Det är så mycket den här hösten.
Fabian ska in på förskola.
Personal ska sökas till honom.
Vi ligger mitt i en ansökan till försäkringskassan om fler assistans timmar.

Allt ligger i händerna på atbetsterapeuten på habiliteringen som efter över en månad fortfarande inte skickat in papperen till a-kassan.
Svarar inte på varken mejl eller meddelanden från receptionen om att hon ska ringa upp när vi sökt henne.

Allt känns lite hopplöst för tillfället...

 Men Fabian lyser upp tillvaron med legotorn han byggt i hjälp av brorsan Felix.
Han "hjälper" mig att rita mönster.

 Han mår inte alls bra.
Feber, hosta och snorig.
Men rastlösheten tar över och vi måste ha lite luft emellanåt.
Det här ju varit lite aktiviteter på stan i veckan med matmarknad och lite annat kul för barnen.
Elin var så snäll och köpte biljett så Fabian fick hoppa i hoppborgen på stan en sväng❤

 På måndag åker Robert till Uppsala och blir där hela veckan för att studera.
Jag måste ringa vårdcentralen på måndag om Fabian.
Han dreglar floder och febern har kommit och gått i snart 3 veckor.
Snorig har han varit hela tiden.

 Nätterna har varit sömnlösa för oss alla.

 I morse var jag och Elin iväg på bytesmarknad.
Kön ringlande lång när vi kom en halvtimme innan öppning.
Hittade en fin ryggsäck till Fabian och lite mjukisbyxor.

 På eftermiddagen tog jag och Fabian en promenad.
Den slutade med att Robert fick hämta oss för Fabian blev mest bara missnöjd och ledsen hela tiden.
Vi hann gå 5 km i alla fall....

 På kvällen tog vi en sista sväng på matmarknaden innan dom packade ihop för denna säsong.
Dom lovade att komma tillbaka nästa år igen för att dom gillar Falun.

Det blir några dagar mellan inläggen men som sagt det är lite mycket nu❤