Här sitter jag och känner hur ångesten börjat ta över min kropp igen.
Vem är jag? Vad vill jag?
Har jag hamnat i en livskris, 50-årskris?
Jag har levt i över mitt halva liv.
Alltid sökt något men inte riktigt funnit det.
Jag har aldrig haft någon riktig ro i mitt liv.
Som liten var jag pappas flicka, var med på bandyträningar, i skogen och sågade, i snickarboden, ja överallt.
När jag var 7 skildes mina föräldrar och min pappa mer eller mindre försvann ur mitt liv.
Vi var där varannan helg och på loven men det blev konstigt på nåt vis.
Jag tappades bort där nånstans och det är nog därifrån sökandet började.
Självklart har jag massor med roliga minnen från min barndom också.
Jag min bror och vår kusin gjorde massor med roliga saker och var mycket ute.
Åkte skridskor på kusinens lilla damm, på dom glashala vägarna genom byn.
Byggde kojor i skogen och sågade på bandsågen i hennes pappas snickarverkstad.
Alla har än idag alla fingrar i behåll 😉
Till en början hade jag svårt att acceptera pappas nya fru.
Men senare kom jag att älska henne och det gör jag än idag.
Har mer kontakt och gemenskap med henne än min pappa.
Även dom är skilda sedan länge.
Han har idag ännu en ny fru och mycket tack vare henne har vi ingen kontakt alls mer än väldigt ytligt.
Allt är en lång historia som konstigt nog dyker upp och gnager i mig ibland.
Lite sorgligt och trist kan jag tycka....
Borde väl egentligen inte skriva det här alls men det skiter jag i just nu.
Just idag skiter jag i allt.
ALLT känns piss och jag vill bara ha ett bra liv, ett lugnt och tryggt liv.
Men jag är tveksam om jag nånsin kommer att få det?
Jag kommer antagligen att söka resten av mitt liv.
Min tonårsperiod minns jag inte heller som riktigt bra.
Idrottade mycket och det var kul.
Spelade fotboll, handboll och åkte skidor på både längden och tvären.
Men jag vet inte, det var strul hemma då mamma hade en sjukt svartsjuk man.
Hos pappa kände jag mig inte heller riktigt välkommen och hemma.
Flyttade som 16-åring till en ännu galnare man som lika gärna hade kunnat tagit mitt liv.
Slutade efter många år av psykisk nedbrytande och fysisk misshandel att mina föräldrar hämtade mig där med tvång och galningen fick sitta i finkan en stund.
Träffade en ny kille, började festa ganska rejält.
Räddningen var nog att jag blev gravid och jag lugnade ner mig.
Sen kom barnen på löpande band.
Fyra helt underbara små filurer som idag är vuxna och har sina egna familjer till och med.
Mitt liv har kantats av missbruk på olika sätt.
Inte så mycket av mig själv, men av min omgivning.
Jag kanske är en sån man kallar medberoende.
Har alltid försvarat, ljugit och förskönat (dolt) det lite.
Det blir ju som att jag är den som misslyckats för att det har blivit som det blivit.
Allt från alkohol, shopping, mat och droger.
Jag måste vara en missbruksmagnet...
Eller är det jag som är orsaken till andras missbruk?
Frågorna och tankarna snurras som en karusell i huvudet.
Det känns som att jag försöker att finnas för alla och vill att dom ska ha det bra.
Men, jag kanske gör helt galet...
Jag har säkert nån diagnos jag med med min rastlöshet som ställer till det...
Jag vill inte försköna mig själv på nåt vis, tvärt om.
Det är mitt liv och jag har helt enkelt styrt det lite tokigt eller bara haft lite otur att det blivit som det har blivit.
Haft drömmar om framtid med ett litet hus men lever med skulder upp över öronen.
Vet inte vart jag vill komma med det här inlägget egentligen och kommer säkert att få skit för det också.
Men just nu är det så mycket som gror och gnager i mig att det känns som att jag håller på att sprängas inombords.
Borde ha tagit mig till gymmet för att försöka få ur mig lite ångest.
Men jag är så ful och svälld av allt gråtande att jag gömmer mig hemma.
Kanske kan bli lite löpning i skogen där ingen ser mig..
Förbannade jävla skitliv!!
Ge mig en stor trissvinst och lite lugn och ro!
Mina barn kommer alltid att vara mina barn hur vuxna dom än är.
Jag kommer att vara tjatig och finnas där för dom hur livet än ser ut.
Jag vill att dom ska få ett bättre liv än hur mitt har varit/är.
Jag vill bara att dom ska må bra och det vill jag själv också göra💗
Psykisk ohälsa är inte att leka med.
Så, nu har jag ångest över detta inlägg också.
Men va spelar det för roll när allt man gör eller säger bara ger ångest ändå.
Jag ska ju vara den starka som håller ihop alla och ser till att dom mår bra.
Men ibland vill jag bara försvinna från allt..
Kärleken till mina barn håller mig kvar❤
Men just idag känner jag mig väldigt liten, svag och tömd på all energi i kroppen.
