När nattens händelse börjar sjunka in

Kommer nog en och annan svordom i detta inlägg. 

Vilken jäkla mardröm vi vaknade upp i natt. En galen man i 25-30 årsåldern står och slår och sparkar på vår balkongdörr. 

Vi bor en våning upp så han har klättrat upp till vår balkong. 

Robert sprang upp och frågade genom rutan vad han höll på med. Han skrek tillbaka att han skulle döda oss!

Ja men en sån vill man ju gärna släppa in...

Robert skrek till mig att ringa polisen. Slog 112 och blev kopplad till polisen, signalerna segade sig fram och det dröjde länge innan nån svarade. 

När nån äntligen svarade talade jag om att det står en galen man på vår balkong och håller på att slå sönder våra fönster för att ta sig in.

Han frågar om det är nån vi känner men det är en helt för oss okänd man!

Han ska skicka en bil på en gång och jag säger med panik i rösten att dom måste skynda sig!

Killen på balkongen skriker hela tiden att han ska in här och att han ska döda oss! 

Han har kastat ner våra blomlådor på backen och slagit med en ljuslykta mot rutan så glas från lyktan ligger på balkongen. 

Robert försöker att lugna honom fråga vad han vill och säger att han ska gå härifrån!

Han tar då upp en solstol och slår allt han kan mot rutan på dörren! 

Då har det nog gått tio minuter sen jag ringde polisen. Dom var ända bort i Sågmyra.

Jag ringer igen med ännu mer panik för nu är jag säker på att rutan snart inte håller längre och vi har honom inne hos oss!

Ni måste skynda er skriker jag till polisen!!

Dom är då en gata ifrån oss och snart här.

Fabian sov otroligt nog hela tiden trots allt oväsen.

Jag stod i fönstret och kollade efter polisen hela tiden i sovrummet. 

Precis när dom kom klättrade galningen upp till balkongen ovanför. 

Där står vår granne (som vi klagat på ett antal gånger) och ropar. Det visar sig vara hennes son som är galningen!! 

Polisen går upp till henne och kommer sen ner till oss.

Killen var helt klart påverkad av nåt mer än bara alkohol. 

Polisen berättar för oss att mamman ville ha honom kvar hemma och att dom inte tog honom med sig! 

Hur i helvete kan man vilja ha sin son hemma som betett sig så!? 

Polisen kände för övrigt igen honom sen tidigare. Det gjorde ju oss inte direkt lugnare kan jag säga!

Skulle nåt mer hända fick vi ringa igen. Vad mer ska behöva hända!? Att han tar sig in och slår ihjäl oss!?

Robert berättade att han haft ena handen i fickan och att han trodde att han hade nåt vapen på sig.

Han var nära att säga till mig att ta Fabian med mig och låsa in oss på toaletten! 

Killen lutade sig en gång över räcket och Robert tänkte att han skulle öppna dörren och tippa honom över räcket. Men då hade väl han själv åkt dit för nåt så han lät bli.

Polisen hade inte tid att stanna hos oss men vi gjorde en anmälan.

Deras telefon gick varm och dom var tvungna att skynda iväg.

Var är vårt samhälle på väg! Det var inte polisernas fel för dom gjorde sitt jobb. Men det behövs fler poliser ute när det är såhär!! 

Blev säkert ett svamligt inlägg men är fortfarande skakig efter nattens händelse. Och ingen ursäkt i världen ursäktar hans beteende i natt! 

Hota en barnfamilj till livet och försöka slå sig in och förstöra saker!! 

Nej fy fan säger jag bara!! 

Sluta dalta med folk!! Bura in dom och låt dom sitta där!!! 

Fotavtryck på dörren efter han försökt sparka sönder rutan. Nedan märken efter solstolen när han försökte slå in rutan med den...

Fy fan vilket uppvaknande!!!

Vi gick och lade oss tidigt som dom trötta småbarnsföräldrar vi är.

23:30 vaknar vi med ett ryck av att någon bankar på balkongdörren!
Robert springer upp, säger åt mig att ringa polisen!
Det är en helt okänd galen man som står där och skriker att han ska in här och döda oss!!
Han kastar blomlådor och tar en solstol och slår mot fönstret allt han kan!
Helt jävla galen!!
Att inte rutan går sönder är ett under.

Jag är så jävla rädd att hjärtat håller på att hoppa ur kroppen på mig.
Robert pratar genom fönstret och försöker få honom lugna sig men han är totalt galen och bara skriker, bankar och slår!
Jag ringer polisen igen i ren panik för jag tänker att snart håller inte rutan längre och han tar sig in!
Då är dom bara en gata härifrån.
Precis när dom kommer klättrar dåren upp till balkongen ovanför.
Jag springer ut i trappen och ropar på polisen och talar om vart killen tagit vägen.

Hela jag skakar.
Fabian sov hela tiden tack och lov.
Fy tusan va rädd jag var.
Hur ska vi kunna somna om nu....

Nu får våren ta och komma snart

Börjar bli lite less på snön nu. Idag har det snöat hela dagen.

Vi åkte ut till Fanny och Selma i morse för att Robert och Jesper skulle åka slalom.

Fabian ville såklart se tåg på tv och visst fick han väl det för sin snälla syster.

Selma som härmar Fabian i allt (och han henne) ställde sig som han bredvid honom och kollade på tågen hon med.

Vi klädde på oss och gick ut i snön och lekte innan lunch.

Selma är så himla rolig. Fabian ramlar ju hela tiden och inte kommer han upp själv så man måste hjälpa honom. Varje gång han ramlade så skrattade hon högt.

Han ramlade med ansiktet rakt i snön och fick fulla munnen i snö. Hon skrattade, han frustade lite bara och flinade när jag lyfte upp honom. Det är tur han inte är så känslig.

Vi gick runt kvarteret och så var vi in och hälsade på min gamla svägerska. Hon är alltså inte gammal utan en före detta svägerska. Hennes ena dotter och barnbarn var också där. 

Alltid lika kul att träffa dom.

Vi var väl ute lite över en timme och pulsade i snön.

När vi kom in och fått lite mat i magen var det två trötta barn som somnade ganska omgående. 

Fabian i min famn. Jag nådde inte tv-dosan så jag fick sitta och kolla på dom där j-kla tågen. Skickade en desperat bild till Fanny som var snäll och kom in och gav mig dosan.

Det är ganska sövande att ha en sovande liten varm pojke i famnen så jag slumrade till jag med.

Endast Fanny höll sig vaken :) 

Vi har haft en mysig dag tillsammans. 

Nåt som är tråkigt är att vår nytvättade fina bil är alldeles lortig igen av dom slaskiga vägarna som blev av snön som kom...

Robert är en bättre hemmafru än mig

Idag har Fabian haft vattengymnastik med pappa. Han blir tuffare i vattnet för var gång. Men inte så tuff att han törs flyta själv utan vill gärna hålla i sig i oss.

Jag var på en utbildning på eftermiddagen på brandstationen om brand och fallolyckor för äldre.

Ja nu är ju inte jag äldre....än...

Men bra vimsig är jag. Dom ropade upp och och prickade av oss. Mitt namn ropades upp två gånger.

-Här har vi en Cathrine Wickström igen!

Hmm..det är nog jag det med, svarade jag.

När jag anmälde mig första gången gjorde jag det från mobilen.

Fick ingen bekräftelse så sen gjorde jag om det från datorn på jobbet och då fick jag en bekräftelse. 

Tydligen blev jag anmäld båda försöken ändå.

Slog på Endomondo appen när jag skulle gå hem sen för att kolla hur långt det var hem. Glömde dock slå på den direkt så jag hann gå en bit.

Jag har lite tvångstankar. När jag nästan var hemma stod den på 2,7 kilometer. Jag kan ju inte gå hem på en så udda sträcka. Nej då måste jag gå en omväg så jag kommer upp på en jämn kilometer. 

Lite störd är man.

Världens bästa man har jag då! Han hade gjort iordning en smarrig sallad som stod färdig att äta när jag kom hem.

När jag är ledig är jag inte så himla duktig på att ha mat klar när han kommer hem.

Jag måste skärpa till mig på den fronten. Jag kan ju inte ha en man som är bättre på att vara hemmafru än mig? Eller?? 

På kvällskvisten satte jag mig vid symaskinen för att sy en ny meps till Fabian då han växt ur sin förra. 

Han kollade billobompa i sängen på mitt rum och drog på sig en tomteluva. 

Mepsen ville han inte alls ha på sig. Men den blir perfekt att ha ute sen när vårsolen skiner på honom.

Motion, våfflor och storhandling

Tog en rask promenad till jobbet i morse. Handlade på vägen så det blev en extra tyngd i ryggsäcken. 

Har gräddat våfflor på jobbet idag till ett härligt gäng.

Fick låna ett extra dubbelgärn av en av mina vänner så det gick dubbelt så fort. 

Fick ett extra tack för maten på min lapp också. Värmer i hjärtat♡ 

Vilket fantastiskt gäng vi är där ute. 

Om jag ska kunna hitta nån liten negativ sak på mitt jobb (fast det stör mig inte ett dugg) då är det att jag har mitt kontor på "kontoret". 

Rätt praktiskt faktiskt ;)

Efter jobbet var mamma snäll och passade Fabian så vi kunde åka och handla i lugn och ro samt tvätta av bilen.

Robert började att spola rent bilen. Lugnt och metodiskt utan minsta stress. Jag såg pengarna rulla iväg på tavlan på väggen. Ville bara göra en hockeytackling och slita av honom högtryckstvätten och ta över det hela!

Frågade lite fint om jag skulle byta av honom vilket var helt okej.

Jag borstade och gnuggade som en tok och sprang som en iller runt bilen! 

Det gick åt 5 poletter att tvätta hela bilen.

 Hade jag tvättat den själv hade det räckt med tre ;)

Har fyllt upp kyl, frys och skafferi. Känns skönt så kan man bara slänga ihop nåt gott.

Det gjorde vi ikväll. 

Nåt det var länge sen vi åt som är så himla gott. Nämligen fruktsallad och vaniljkvarg. Tidigare på kvällen blev det korv med bröd i sällskap av mormor, Elin och Rasmus. 

Och så Fabian såklart men han kan ju inte äta det vi äter.

Kram och god natt ♡

Gåtränat, åkt buss och hälsat på barn och barnbarn

Fick några roliga bilder på Fabian från Robert igår. Dom hade träffat faster Sara och kusin Elsa på stan.

Fabian har varit lite svår att lägga sista tiden. Vill/kan bara somna i famnen på oss.

Vilket han naturligtvis får göra, det är bara mysigt.

Den här veckan börjar Robert jättetidigt och går upp tre på natten.

När han gick och lade sig i nio tiden igår kväll ville Fabian vara med honom och lägga sig. Dom somnade på studs båda två och jag fick en lugn stund för mig själv.

I morse efter alla morgonbestyr så gav vi oss ut på en promenad till bussen för att åka med Robert en sväng.

Hittade ett par jättelätta Adidas skor till Fabian som han klarar att gå i utomhus. Vinterskorna blir för tunga och klumpiga för honom att gå i och han snubblar och ramlar hela tiden.

Det gäller att gå hemifrån i mycket god tid om man ska hinna med en buss när han ska gå själv. Fick bära honom några gånger men han är så himla duktig. 

Sista kvarten i bussen på väg till Sågmyra så somnade både jag och Fabian i bussen.

Jag och Fabian åkte ut till Grycksbo så att Robert fick vila sig lite efter jobbet. 

Elin hade varit och klippt sig idag. Hon har så otroligt långt och tjockt hår men jag och Fanny börjar att knappa in på henne nu. 

Det är Elin till vänster och Fanny till höger. Jag står på tå i mitten för att komma upp i samma längd som dom.

Fabian och Selma busade inne hos Elin. Alice var hos sin pappa den här veckan.

Den lilla Selma hon klättra på allt och överallt. 

Mina busiga små älsklingar ♡♡

När vi kom hem igen skulle Fabian titta på tåg på både tv'n och plattan. Bilden talar ju klart för sig själv vem det är som bestämmer här hemma....

Rätt träning ger resultat

Det här med att vi fick assistans åt Fabian har verkligen gett resultat.

Vi har en helt annan ork, tid och energi för att träna honom.
Hans framsteg är ju helt otroligt roliga att vara med om.
En sån sak som att se sitt barn ta dom första stapplande stegen är ju stora även när man har ett normalt barn.
Att se Fabian ta sina första stapplande steg är enormt stort.
Jag blir nästan gråtfärdig varje dag jag ser honom komma stapplande emot mig med ett stort leende i ansiktet.

Vi vet ju fortfarande inget om hur Fabians framtid ser ut.
Kommer han att kunna lära sig äta och tugga riktigt?
Kommer han att kunna prata med oss?

Att han skulle kunna börja gå har jag varit ganska säker på hela tiden, men kanske först tidigast om ett år.

Han blir allt bättre på att kommunicera med tecken.
Men det vill ju sig till att vi lär oss tecken och använder dom till honom när vi pratar.
Kollar mycket och lär mig via en app jag har i mobilen.
Sen finns det mycket bra att se på Youtube.

Hade vi inte fått beviljat med assistans vet jag inte hur det hade sett ut idag.
Vi slog huvudet i väggen många gånger innan vi till slut fick rätta hjälpen.

Vi jobbar hårt med Fabian varje dag.
För det är just vad det är.
Ett väldigt tidskrävande jobb.
Ett fantastiskt roligt jobb såklart när man ser framstegen som sakta kommer.
Hans glädje kan ju ge vilken som helst energi.

Men han kräver ständig tillsyn. Idag vände jag honom ryggen inne på badrummet.
Vips så var han en toalettdykare....

När han börjat kunna stå och gå så har en helt ny värld öppnat sig för honom.
Han har massor att utforska och lära sig.
Han förstår inte riktigt när man säger att han inte får eller att det kan vara farligt.
Han ramlar mycket då balansen inte är den bästa och får nya blåmärken hela tiden.
Det är tur att han inte verkar ha riktigt samma känsel som ett "normalt" barn för att säger inte mycket fast han slår sig rejält.
Det gör ju att man måste ha ett extra vakande öga på honom.
Tänk om han skulle bryta sig och inte reagerar på smärtan för att han inte känner det normalt.

Älskar den lilla pojken (som börjar bli stor) så det värker i bröstet.
Han är unik, han är en av ca 10 i hela världen.
Jag undrar ibland hur dom andra med samma kromosomavvikelse som honom har utvecklats?
Jag är så tacksam för att vi till slut äntligen fick hjälp.
Att framförallt Fabian får den hjälp han kräver och behöver för att kunna utvecklas.

Det här hade jag aldrig kunnat tro för ett år sedan.
Då hade jag självmordstankar och grubblade mig grön för hur det skulle gå för oss och för Fabian.
Idag mår jag sååå mycket bättre,  även om jag fortfarande äter medicin och tänker göra ett tag till.
Robert är livrädd för att jag ska falla tillbaka i det djupa svarta hål jag var i för ett år sedan.
Han har verkligen haft det tufft med både mig och Fabian ♡

Men vi går starkare tillsammans framåt. Antingen blir man nog starkare ihop av motgångar och svårigheter.
Eller så går man isär....Vi valde det första.

På tal om nåt helt annat så har jag "filmjölkat" köksfönstret på jobbet. Solen ligger på där väldigt och så blir det lite insynsskydd också.
Så himla enkelt och blir så snyggt!!

Natti natti