40° feber för Fabian innebär full fart dygnet runt för oss ändå.
Han kör på i 100 knyck tills han plötsligt däckar och sover några timmar om vi har tur.
Då gäller det att ladda batterierna själva och vila lite.
Robert har tagit nätterna med Fabian själv nu när jag också varit sjuk.
Sen ska han också få sova i lugn och ro.
Vi sover i olika rum hela tiden för att nån av oss ska få sova.
Vi har sovit ensamma (borta) 4 nätter på 5 år.
Vi bjuder sällan (typ aldrig) hem folk då Fabian är så intensiv och man kan knappt prata med varandra ändå.
Det är bara närmsta familjen (mina barn, respektive och barnbarn) som vi bjuder hit.
Dom som vet hur Fabian är och orkar med honom.
Han sliter och drar i en tills man följer med honom och han har en ljudnivå som ger en tinnitus.
Ibland vill jag bara krypa ur skinnet och försvinna när han är och drar i en hela tiden.
Jag blir tokig!
Men han är ju så söt och vill ju bara leka.
Men man orkar liksom inte riktigt hålla hans tempo.
Vi umgås aldrig med andra längre förutom närmsta familjen.
Vi skärmar av oss lite från mycket då det inte går att ha Fabian med på olika saker.
Som att gå ut och äta, det går inte alls längre.
Han sitter knappt still när han ska äta och så fort hans mat är slut då ska han iväg.
Han låter högt och är överallt.
Vi skulle verkligen behöva komma iväg nån natt på tu man hand.
Få sova bredvid varandra (kanske ligga lite 😉 ) , äta i lugn och ro, prata utan att bli avbrutna eller överröstade av någon högljudd liten människa som ständigt ska vara i fokus och få en härlig sovmorgon.
Ja, ja, vad är väl en bal på slottet....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar