Summa sidvisningar

tisdag 19 december 2017

Om våld i hemmet och allt hemskt man läser om nu

Överallt ser man och läser om hur kvinnor blir behandlade.
Fruktansvärda gruppvåldtäkter, tjejer som misshandlas till döds av sina män/pojkvänner.

Jag blir så illa berörd av allt jag hör och ser.
Straffen dom får (om dom ens får några) är ju löjliga.
Förnedrande rent ut sagt mot den som blivit drabbad av ondskan.

Mycket av det jag läser får mig att tänka tillbaka på mina tonår.
Jag har inte ens några foton kvar från min tonårstid.
Alla är uppeldade eller kastade.
Åren mellan 16-19 är borta.
Den tiden som ska vara den bästa i ungdomen.
Då man ska resa med kompisar och göra annat kul.

Jag flyttade hemifrån när jag var 16 på grund av omständigheter hemma som var mindre bra.
Man kan säga att jag flyttade från det ena våldsamma hemmet till det andra.

Jag flyttade ihop med en kille som var några år äldre än mig.
Det började redan efter några månader, ett halvår kanske.
Mycket har jag förträngt från den här tiden men en del hemska minnen finns alltid kvar.
Dom är så tydliga att jag minns i detalj och ser allt framför mig när jag blundar.

Jag vet inte hur många blåtiror och strypmärken jag haft.
Jag minns att jag tänkte när jag höll på att strypas  -är det såhär det ska sluta...

Jag ljög för mamma om alla märken men jag vet att hon innerst inne visste.
Fy vad hon måste ha känts sig maktlös.
Det jag minns allra mest är särskilt en gång.
Jag hade fått så mycket stryk att jag tuppade av på golvet.
Vaknade och kände att jag dreglade så jag var våt i ansiktet.

Stapplade in på toaletten och fick en chock när jag såg mig själv i spegeln.
Jag var totalt sönderslagen i ansiktet.
Ögonen igenmurade och munnen helt blodig och svällde.
Ena läppen var helt spräckt och blodet bara rann.
Killen körde in mig till akuten.
Personalen fattade misstankar direkt då dom såg mina tandavtryck i hans hand.
Jag blåljög och så att jag ramlat.
Men allt fanns noterat som tur var till rättegången som blev något år senare.
Jag fick dricka soppor med sugrör för jag kunde inte öppna munnen efteråt.

Det blev fler vändor till akuten och allt fanns dokumenterat.
Jag var så jäkla rädd ibland men så nedtryckt att jag bara fann mig i situationen.
Vilken annan skulle vilja ha mig som var så ful och värdelös.

Allt slutade med att mina föräldrar, farbror och faster en dag kom och flyttade mig bokstavligt talat därifrån.
Dom hade släpvagn med sig och tog alla mina saker med sig.

Men det blev inte lugnt efter det för det.
Jag fick mina däck sönderskurna när jag kom ut från nattskiftet och skulle åka hem.
Han kom hem där jag bodde hos mamma då och försökte bryta sig in med kniv.

Han blev till slut häktad och det blev rättegång.
Straffet var även då ett hån.
Han fick ett par månader.
Jag fick runt 500 kr för sjukhusbesöken jag betalat i samband med misshandeln jag varit med om.
Det var billigare med akutbesök då än nu...

Det här har förföljt mig i hela mitt liv.
Jag har haft såna mardrömmar i så många år om det som hände.
Ärret på läppen finns kvar än och påminner mig om när jag vaknade i en stor blodpöl på golvet, som jag trodde var dregel.

Jag hoppas verkligen att den här MeToo kampanjen får fler kvinnor att våga komma fram ur sina hem och våga anmäla sina män.
Det är en skam och man skäms så fruktansvärt för det man är med om.
Man vet att det är fel men är så svårt att ta sig ur ensam.
Jag är så glad att mina föräldrar för en gång i livet var ense och kom tillsammans för att hämta mig därifrån.

Det finns egentligen hur mycket som helst att skriva om från den tiden, men jag är glad att jag lyckats förtränga många hemska händelser också.
Men glömmer, det gör jag aldrig....

4 kommentarer:

  1. Cathrine, det är med tårar i ögonen jag läser om all skräck och smärta som du fick gå igenom... I mitt jobb på Akuten, ser jag ibland kvinnor som precis som du kommer till oss med svåra skador. Ibland är det solklart för oss att de blivit misshandlade... Vi försöker uppmuntra dem till att göra en anmälan men det är sällan de vågar göra det...tyvärr.

    Med barn är det lättare, då kan vi göra en "bekymringsanmälan" tillbarnavårdsnamnden - en instans som fungerar väldigt bra här i Norge. Då patienten är medvetslös, kan vi också koppla in polisen på ett tidigt stadie... Man önskar bara att man kunde göra så mycket mer för dessa personer som lever i ett privat helvete som ingen vet om...

    Jag har aldrig varit gift eller sambo och har aldrig blivit slagen eller hotad av mina ex-pojkvänner... Jag har alltid hävdat att om jag ska leva med någon och vara i ett förhållande, så ska mitt liv bli bättre, inte sämre... Jag har ett bra liv - jag vet, så här med facit i hand, att jag inte hade blivit lyckligare med den jag ansåg vara den stora kärleken...

    Jag är så glad för dig att du nu får leva i ett fint förhållande med en man som älskar dig 100% - eller ska vi säga 120%!!! Du kommer aldrig att glömma, men nu får du fylla på med finare minnen som kan knuffa undan de dåliga in i ett mörkt litet hörn för att ge plats till de goda, ljusa minnena. Du är stark Cathrine, även om du inte alltid känner dig så... Varm kram, Karin.

    SvaraRadera