Den tuffa veckan fortsätter

 Vi kämpar på här hemma.
Med sömnlösa nätter och små duster varje gång penicillinet ska tas.
Men han är så duktig, han förstår att han måste ta det och pekar på munnen.
Sen ruskar han på huvudet😊❤

 Igår regnade det precis hela dagen och vi var inne hela tiden.

 Idag tittade solen fram och med den tittade vi ut en sväng.

 Hittade läskiga djur bland löven i parken som jag trodde dog ut för flera hundra år sedan!

 Älskar färgerna som är ute och när solen lyser kommer dom fram ännu mer.

 Det var skönt att komma ut, få lite luft och få röra på benen lite.

 Att vara ensam med Fabian i flera dygn ger tålamodet en rejäl prövning.
Man får räkna till 10 ganska många gånger om dagen.

Mamma som så att det bara var att höra av sig om jag behövde hjälp behöver hjälp själv nu.
Det blev lite dålig tajming med allt kan man lugnt säga.

För det första att Fabian blev sjuk precis när Robert skulle åka.
För det andra att stackars mamma verkar ha åkt på en näthinnelossning och måste opereras.
Hon är beordrad strikt vila och får inte ens gå sina dagliga promenader.
Och vi kan inte hjälpa henne för hon får inte bli sjuk nu för då kan hon inte opereras.

Det är tur att folk står på kö för att hjälpa henne.
Hon ställer alltid upp och hjälper alla så nu vill alla hjälpa tillbaka😊

 Vi tog en kvällspromenad innan läggdags också.

 Det är lite mysigt när det blir lite mörk ute.

 Fullmåne är det också.....

 Kanske därför "vi" fortfarande är vakna      (klockan är nu 00:25)

Fick förresten ett samtal i morse av atbetsterapeuten på habiliteringen.
Jag mejlade henne igår och frågade om det är så att hon inte får mina mejl eller meddelanden.
Men det fick hon, hon hade bara inte haft tid att svara.
Jag så precis som jag tyckte att det är i mina ögon ett nonchalant sätt att göra så.
Man kan be nån annan att ringa eller bara svara kort på mejl så man vet att det kommit fram.
Hon bad så mycket om ursäkt och det skulle inte upprepas.
Jag så att det var bra att hon ringde och att jag hade tänkt ringa hennes chef idag annars.
Jag godtog ursäkten och nu lägger vi det här bakom oss.

Den tuffa veckan har börjat

 I morse körde vi Robert till tåget då regnet bara vräkte ner.
Fabian skulle ha sin väska med sig precis som pappa.
Han hade packat några bilar i sin ryggsäck och skulle ha den på ryggen😊
Så var han snäll och hjälpte pappa med sin stora väska också.

 Ringde vårdcentralen det första vi gjorde när vi vaknade i morse.
Fick en tid på eftermiddagen för Fabian hos läkare.
Dom var två stycken som tittade på honom i halsen och öronen.
Han var röd och svälld i halsen med en massa gula prickar och så dubbelsidig öroninflammation.
Det blev en penicillinkur.
Han var så himla duktig hos doktorn.

Det var ju inte så länge sen vi träffade läkaren på habiliteringen och han lyssnade ju på Fabians hjärta och lungor.
Fabian fick syn på ett stetoskop på läkarens skrivbord.
Det tog han och så satte han det mot sin mage😊❤

 När vi var färdiga och skulle åka hem ville Fabian inte alls åka hem.

 Han gick till väntrummet på bvc och började leka där.
Då ringde läkaren och frågade om Fabians vikt för att kunna ge rätt dos på medicinen.

Jag vände ryggen till i några sekunder.
Vips så hade "nån" ritat ett fint tåg på väggen 🙈😂
Vi smög lite oskyldigt ut därifrån....

 När vi kom hem somnade han i min famn.
Felix och Alice kom in och hälsade på oss på kvällskvisten.
Det var tur det för då fick jag hjälp av Felix att ge Fabian sitt penicillin.
Varför måste dom göra det så himla otäckt!?
Försökte blanda det i saft men det gick inte.
Fick ge honom i spruta direkt i munnen.
Han höll på att kräkas när han fick det i munnen.
Stackarn ❤
Och det ska jag få i honom 3 gånger om dagen i 5 dagar.....

En annan sak som hänt idag måste jag också berätta.
För en vecka sen mejlade jag atbetsterapeuten och frågade hur det gick med i tyget till f-kassan.
Fick inget svar...
På fredagen ringde jag.
Pratade med tjejen i receptionen som talade om att hon var där och denne lämnade ett meddelande att atbetsterapeuten  skulle ringa upp mig.
Ingen ringde....

I morse ringde jag igen och pratade in ett meddelande då hon (som vanligt) inte svarade.
På eftermiddagen ringde tjejen från receptionen och talade om att det fanns ett intyg att hämta där.
Ytterligare lite senare fick jag svar på förra veckans mejl att intyget var klart och fanns att hämta i receptionen.

Vi är INTE nöjde med hur hon sköter sitt jobb!
Tycker det är en fruktansvärt nonchalant stil hon har!
Vi skulle även få ett freewheel och bord till Fabians rullstol.
Inte ett ljud om dessa heller.
Nä, jag tänker ringa hennes chef och sen begära att vi vill ha en annan arbetsterapeut som vi kan känna förtroende för och blir rätt bemötta av.
Jag blir arg så jag kokar inombords över hennes sätt att behandla oss.

Nu ska jag krypa ner bredvid min lillprins och hoppas på några timmars sömn❤

Ja just ja så en sak till, Robert har fått en tid för magnetröntgen i Stockholm.
Visserligen nästan 3 veckor dit men ändå.
Sen ringde rektorn från Fabians förskola och berättade att dom inte glömt oss och att dom börjat gå igenom alla ansökningar för resurs åt honom.

En händelserik dag med andra ord.

En tuff vecka väntar

 Det är så vackert ute nu med alla färggranna träd och löv🍁🍂

Passade på att ta en promenad för mig själv i lugnan ro.
Blir ensam hemma hela veckan med Fabian då Robert åker till Uppsala för att plugga i veckan.

Var ännu en natt med dålig sömn.
Ska ringa vårdcentralen imorgon angående Fabian.
Nu har han varit sjuk snart i 3 veckor.

Han orkar ju liksom inte hosta upp slemmet och jag är rädd att det skulle kunna bli nån lunginflammation eller nåt.
Han har feber som inte går ner riktigt ens med Alvedon i kroppen.

 Hämtade den här lilla sötfröken och körde hem henne till mamma Elin idag.

 Hennes rum var så nystädat och fint och jag blev bjuden på fika där innan jag åkte hem igen😊

 Vi hade bokat bord på Pinchos och mamma passade Fabian så vi fick äta i lugn och ro.

 Det blev en riktig mysmiddag på tu man hand❤
Skönt med lite extra tid för varandra innan han ska åka och vara borta i veckan.

 Tur jag har mamma och dom stora barnen som kan hjälpa mig med Fabian.

 Gillar Pinchos koncept med app och smårätter.
Billigt blev det också  och det gör ju inte saken sämre😊

Denna ständiga väntan.....

 I torsdags var jag med Robert då han skulle göra en magnetröntgen på levern och bukspottskörtel.
Efter att ha läst att maglignitet (cancer) inte kan uteslutas så har hjärnan och tankarna gått på högvarv minst sagt.
Dess värre gick inte undersökningen att genomföra så han måste åka till Stockholm för att göra den.
Jag har stängt av alla otäcka tankar lite och cancer finns inte med alls.
Jag vill inte tänka så, hur skulle det gå om det skulle vara så?
Nej det får bara inte vara så....det ÄR inte så.

En promenad på kvällen fick rensa tankarna.
Dagen efter ringde jag kirurgen för att fråga om det tär lång tid innan vi får komma till Stockholm  (jag följer med såklart).
När jag fick prata med sköterskan på kirurgen så bröt jag samman och tårarna bara sprutade.
Det här är så jobbigt och tär på oss allihopa.
Jag kan inte ens i min vildaste fantasi föreställa mig hur det är i Roberts huvud.

Han mår såklart jättedåligt över det här.
I måndags började han nya jobbet och så kom allt det här, på mest olämpliga tillfället.
Sköterskan på kirurgen så i alla fall att han är högt prioriterad och kommer att få en tid för röntgen snarast i Stockholm.

Nu vill vi bara höra att det inte är nåt farligt, våra tacksamma för att dom tar allt på allvar och kollar upp noga och vi kan lugna gå vidare❤

Den här ovissheten tär på oss båda.
Jag tycker att man inte kan säga nåt alls längre och han tycker att jag bara är sur och skäller och gnäller.
Vi går med andra ord här hemma och muttrar och surar lite båda två rädda att säga fel saker till varandra.

Men kärleken finns där såklart ändå.
Det är bara lite mycket just nu....

 Det blev en väldigt omtumlande höst.
 Det är så mycket den här hösten.
Fabian ska in på förskola.
Personal ska sökas till honom.
Vi ligger mitt i en ansökan till försäkringskassan om fler assistans timmar.

Allt ligger i händerna på atbetsterapeuten på habiliteringen som efter över en månad fortfarande inte skickat in papperen till a-kassan.
Svarar inte på varken mejl eller meddelanden från receptionen om att hon ska ringa upp när vi sökt henne.

Allt känns lite hopplöst för tillfället...

 Men Fabian lyser upp tillvaron med legotorn han byggt i hjälp av brorsan Felix.
Han "hjälper" mig att rita mönster.

 Han mår inte alls bra.
Feber, hosta och snorig.
Men rastlösheten tar över och vi måste ha lite luft emellanåt.
Det här ju varit lite aktiviteter på stan i veckan med matmarknad och lite annat kul för barnen.
Elin var så snäll och köpte biljett så Fabian fick hoppa i hoppborgen på stan en sväng❤

 På måndag åker Robert till Uppsala och blir där hela veckan för att studera.
Jag måste ringa vårdcentralen på måndag om Fabian.
Han dreglar floder och febern har kommit och gått i snart 3 veckor.
Snorig har han varit hela tiden.

 Nätterna har varit sömnlösa för oss alla.

 I morse var jag och Elin iväg på bytesmarknad.
Kön ringlande lång när vi kom en halvtimme innan öppning.
Hittade en fin ryggsäck till Fabian och lite mjukisbyxor.

 På eftermiddagen tog jag och Fabian en promenad.
Den slutade med att Robert fick hämta oss för Fabian blev mest bara missnöjd och ledsen hela tiden.
Vi hann gå 5 km i alla fall....

 På kvällen tog vi en sista sväng på matmarknaden innan dom packade ihop för denna säsong.
Dom lovade att komma tillbaka nästa år igen för att dom gillar Falun.

Det blir några dagar mellan inläggen men som sagt det är lite mycket nu❤

Irritationen smyger sig på

 Jag kämpar på med kost och träning.
I söndags morse tog vi en rejäl promenad jag och Fabian.

 När jag inte kan ta mig till gymmet har jag börjat träna hemma.
Man kan göra mycket med bara kroppen och ett gummiband.
Jag var helt slut efteråt.
Det gäller att ha lite jävlaranamma bara, det har jag men man ska hitta på det också😊
Det tror jag att jag lyckats gjort nu.

 En promenad hem från jobbet är ju perfekt vardagsmotion.
Det blir lite drygt 4 km.

 Idag körde jag ett pass hemma med Fanny.
Hon fick lite extra (ofrivilliga) tyngder 😃

 Lunchen tog vi nere på stan då den Internationella matmarknaden kom till stan idag.

 Jag och Fabian tog en promenad upp till Roberts nya jobb för att möta upp honom när han slutade.
Han började där i måndags och trivs redan jättebra.
Så skönt med regelbundna arbetstider.
Lättare att sköta kost och träning även för han då.

 Men först och främst ska dom reda ut vad som spökar på hans lever.
Fick en återbudstid på torsdag för magnetröntgen på levern och bukspottskörtel.
Det var ett väldigt skrämmande ord som stod i läkarintyget, så att få ett riktigt besked snart känns väldigt viktigt för att stilla all oro som snurrar i huvudet på oss båda.

 Nåt mer som snurrar är ansökan om mer assistans timmar för Fabian.
Det är nu en hel månad sen som dom var här från habiliteringen.
Inte ett ljud har vi hört och det skulle ha varit inne före sista September.
Alltså för snart en månad sen.
Mejlade atbetsterapeuten i morse som ska skriva intyget men svar har hittills uteblivit. Fattar inte att det alltid tar sån tid när just hon ska göra nåt.
Får lite känslan att hon inte riktigt klarar sitt jobb.

När man sen ringer eller skriver och frågar så blir hon mest irriterad.
Men det är ju faktiskt lite så att vårt liv ligger i hennes händer.
Om vi ska fungera och orka hålla ihop som en familj så behöver vi hjälp.....

Blir fan förbannad ju mer jag tänker på det.
Kan tycka att det är ett väldigt nonchalant sätt och attityd hon har.
Det är det absolut sista man ska ha i hennes yrke.
Till och med läkaren tyckte att det tagit lite väl lång tid att skriva det.

Jag får väl vara dryg och ringa och tjata vidare.
Men det är så förbaskat tråkigt och drygt att behöva tjata om allt hela tiden!!