En social helg

 Den här helgen har vi varit väldigt sociala mot vad vi brukar vara.
Fredagen fick Robert sluta tidigare. Det firade vi genom att åka till nya IKEA i Borlänge och åt lunch.
Vi var inte ensamma där...

På kvällen hyrde vi film, vi såg Man of steel. Vi brukar turas om att ge varandra sovmorgon på helgerna.
Lördag morgon var min "tur" att gå upp. 04.40 tyckte Fabian att det var  lagom att gå upp.
Hann äta frukost tre gånger innan Robert vaknade.
Som två virrpannor hade vi naturligtvis glömt bort att det var röd dag. Skulle åka runt på loppisar men det var ju tvärstängt!
Hittade en öppen men gjorde inga fynd där.
Våra kompisar Elin och Andreas med lilla Line kom och hälsade på oss när vi kom hem. Dom var kvar och åt med oss och lekte en stund innan det var dags för Fabian att sova middag.

När dom gått kom Roberts syster Sara med sin lilla Elsa som är 1½ år. När hon åkte kom Roberts kompis Alex hit för dom skulle se hockey tillsammans, höll på varsitt lag så de var väl lite livat emellanåt.

Söndagen hade vi bestämt att vi skulle åka hem till min kusin och hans fru och barn. Dom har tre barn. Äldsta sonen på snart 11 en dotter på snart 9 och minsta sonen på 3.
Minsta sonen har en skada på hjärnan som gör att han inte kan gå riktigt. Han har en rollator han kan stödja sig och gå med och så hade han fått rullstol nu med.
Mycket av hans rörelsemönster påminner om Fabians.
Det är så skönt att kunna prata med dom och fråga om saker man undrar som dom varit med om.
Deras lilla son är som en liten professor. Han läser och räknar, på olika språk till och med.
När inte kroppen lyder använder han knoppen desto mer.

På eftermiddagen kom våra vänner Carro och Uffe förbi på kaffe. Såhär mycket folk har vi inte träffat på länge :)
Men de har varit en skön helg!

 Älskar den här bilden på Fabian och hans storasyster Elin.

 Pappas fötter är mums!!

 Kolla in smilet bakom löven!

Syster Fanny fotar :)

Utlandsresor

Två gånger har vi varit utomlands tillsammans jag och Robert.
Första gången var till Egypten (Egyptsien som Robert trodde att de hette)
Ingen av oss hade nånsin varit där så vi bestämde att våran bröllopsresa fick bli dit.

Robert hade inte flugit på flera år och hade väl varit några storlekar mindre då.
Han satt som klistrad i sin flygplansstol och det kom en flygvärdinna med en förlängningsrem till bältet då det som fanns inte räckte runt hans mage.

Bordet gick knappt att fälla ner och det var inte det lättaste för honom när vi skulle äta. Att gå på toa va inte ens att tänka på.

Fick en smärre chock när vi landat och såg att själva flygplats byggnaden var ett stort tält!
Allt såg jätterisigt och lortigt ut.
Blev en lång busstur till vårt hotell. Har nog aldrig sett så mycket skräp i mitt liv. Förutom på tippen då.
Låg skräp precis överallt!

När vi väl kom fram var vårt hotellområde som en oas mitt i öknen.
Man fick hålla sig inom området som i alla fall var rätt stort.
Fanns en egen konstgjord lagun där till och med.
Var ganska långt till havet från hotellet.
Gick bussar från hotellet till havet flera gånger om dagen.

Väl vid havet fick man hålla sig inom området som tillhörde hotellet.
De som var bra var väl att vi hade all inklusive och då fanns även mat och dryck nere vid havet.
Dess värre var vattnet iskallt så de gick inte att bada i de.

Robert som aldrig frös gick ut i havet, rätt långt ut.
När han kom in igen upptäckte han att han tappat sina slipade solglasögon.
Arg som ett bi travade han ut igen. Hade väl aldrig kunnat tro att han skulle hitta dom.
Men han hade tur! Rätt som de var såg han nåt på botten och där var dom.
Hade varit lättare att hitta en nål i höstack!
Är en bild på Robert, man ser hans röda shorts lysa upp där han går och letar i vattnet :)

En vecka var vi där. Första dagarna var iskalla tyckte jag, inte Robert. Han låg och solade, jag huttrade i en fleecetröja!
Sista dagarna blev varmare.
Tog en båtresa en dag ut till en ö där vi skulle snorkla för första gången.
Har aldrig sett ett sånt klart vatten i hela mitt liv!
Den upplevelsen var magisk för oss båda! Så otroligt vackert!! Som att flyta omkring i ett enda stort akvarium. Alla fiskar och färger var som i en dröm!

I början var de svårt att snorkla och jag fick nästan panik i vattnet. Kunde inte få till de med andningen. Efter ett tag lyckades jag slappna av och kunde bara flyta omkring och njuta av allt jag såg.

En vecka går fort. Hemresan blev allt utom bra för Robert som blivit dålig i magen under veckan (värre än vanligt)
Han satt och höll sig i drygt 5-6 timmar på planet hem!
Han fick inte plats på toan stackarn!
Fastkilad i flygstolen med förlängning på bältet och matbrickan på magen.... Fy vad jag tyckte synd om honom.

Väl på Arlanda sprang (sprang är väl och ta i) han på toa!
Hemma var det världens busväder! Snöade som bara den!
Kl var typ ett två på natten. Hade träffat på ett annat par från Falun som bodde på samma hotell som oss.
Dom skulle ha åkt tåg hem men de hade blivit inställt så dom fick åka med oss.
Gissa om de var skönt att komma hem efter den resan. Mest för Robert.

Andra semestern gjorde vi till Gran Canaria. Vilken skön semester vi skulle ha!
De hade vi också, dom första fyra dagarna. Robert började varje morgon med en löptur.
Vi promenerade flera mil om dagen och såg oss omkring. De var så himla skönt och bra. Till dag fyra.
Vi fick gallstensanfall både jag och Robert. Mitt släppte efter medicin men inte Roberts.
Han blev jättedålig! Kräktes och hade jätteont. Bara låg hela tiden på rummet. Kunde inte äta eller göra nåt alls, inte ens bada i poolen eller njuta av solen...
Jag blev riktigt orolig och längtade bara hem.

Dagen vi skulle hem var han lite piggare. Flygresan gick då bra både dit och hem. Den här gången fick han plats utan extra rem. Kunde gå på toa och fälla ner bordet som vilken vanlig kille som helst.
Fatta vilken lycka.
Robert ser lite ledsen ut för han ville ändå inte åka hem :)

Graviditet och sjukdomar

Åh va vi hade sett fram emot sommaren. Vi skulle springa lopp tillsammans och göra massor med saker vi inte kunnat tidigare.

I och med graviditeten blev de inte riktigt så.
Jag kände mig så vältränad och bra i kroppen och skulle hålla igång med träningen så länge de bara gick.

Nån dag efter jul fick jag ont i magen. Väldigt ont. Trodde jag ätit för mycket.
De gav inte med sig utan blev värre och värre.
Till slut fick vi åka in till akuten. Jag hade fått gallstensanfall visade de sig.
Fick stark värkmedicin utskriven och fick lov att ta några gånger när jag kände ett anfall var på gång.
Oftast gick det över rätt snabbt.

När jag sen blev gravid och fick ett anfall läste jag att man inte skulle använda medicinen jag fått.
Jag hade fruktansvärt ont! Låg på golvet och vred mig av smärta och svetten bara rann!
Robert ringde 1177 för att få rådgivning hur vi skulle göra med medicinen.
Han förklarade vår sits och att jag äntligen blivit gravid och allt.
Människan han pratade med visade sig inte vara riktigt klok!
Hon gav honom till svar att ibland fick man helt enkelt välja mellan mamma och barn.

Vi vågade naturligtvis inte chansa och ta medicinen.
Robert gick ut och körde fram bilen för att åka in till akuten igen.
Han fick i princip bära mig ner för trapporna där vi bodde då.
När vi kom ner till bilen kände jag hur de släppte. Vi åkte ett varv på stan sen hem igen för nu kändes de bra.

En kväll när Robert jobbade sent och jag och Fanny var ensamma hemma fick jag ett rejält anfall igen.
Tänkte att de släpper nog efter ett tag.
De gjorde de inte. Jag började må illa och kallsvettades som en tok!
Fanny blev rädd och ringde Robert som var på väg hem.
Jag låg på hallgolvet alldeles dyngsur om kläderna av svett och helt kritvit i ansiktet. Nu blev de snabbt upp till akuten!
Kom in direkt, Robert talade om att jag var gravid.
Pulsen va skyhög och blodtrycket jättelågt. Nu gick de undan. Har aldrig varit med att de gått så snabbt på akuten nån gång.

Blev inkörd på ett rum direkt. Där började jag må illa och kräkas.
Så fort jag kräkts klart kände jag hur det började släppa igen.
Färgen i ansiktet kom tillbaka och blodtrycket blev normalt.
Fick en ny medicin utskriven som jag kunde ta vid anfall trots graviditet.

Jag jobbade bara nätter i nattpatrull då. Blev sjukskriven när jag var i fjärde månaden och blev hemma resten av graviditeten.
På en vanlig rutinkoll hos barnmorskan hade jag ovanligt hög puls.
Dom gjorde EKG test på vårdcentralen. Jag åkte hem sen ringde min läkare på VC efter att ha kollat EKG och min puls. Hon sa att jag skulle åka till akuten för att kolla upp så jag inte hade fått en propp i lungan. Då va jag i v 27.
Blev inlagd med dropp och medicin som skulle lösa eventuell propp.
Röntgen visade ingen propp som tur var. EKG och ultraljud på hjärtat såg också bra ut. Efter två nätter på sjukhuset fick jag gå hem igen.

Pulsen var fortfarande skyhög och jag flåsade och frustade som en flodhäst när jag tog promenader.
Jag som skulle så stort träna hela graviditeten kunde knappt gå.
Hade sånt tryck på lungorna att jag fick lov att sitta i soffan och sova om nätterna för att kunna andas.
Ryggvärk, foglossning, svamp, hemorrojder och karpantunnelsyndrom i handlederna. Jag åkte nog på allt man kunde få som gravid. Åkte även på 40 extra kilo!!!
Jag som precis gått ner mina 20 kg....

Gick på extra koller på specialistmödravården. Fabian den lilla busen hade en förmåga att vända sig i magen hela tiden och låg med rumpan ner.

Som att de här inte var nog så hade Robert och fått gallstensanfall.
Trippelt värre än mig!
Han hade flera anfall i veckan och vi åkte fram och tillbaka till akuten!
Till slut blev han inlagd för operation.
Gallblåsan skulle tas bort. Han låg inne fyra dygn och fick fasta hela tiden. På fredagen kom läkaren och sa att det skulle inte bli någon operation under helgen så han fick gå hem.
Blev lovad en kallelse och operation inom en månad.

Veckorna gick och anfallen kom hela tiden! Vi ringde både Falu lasarett och till Mora för att få en operationstid men inte då.
Vid ett kraftigt anfall åkte vi in akut igen. Robert var jättedålig och kräktes av smärtan.
Blev inlagd igen. Den här gången kunde dom inte operera direkt då det gått så långt att han fått akut bukspottkörtelinflamation. Den var tvungen att läka ut innan han kunde opereras.
Har i efterhand fått höra flera stycken som avlidit på grund av det.

Vi som var så pigga och vältränade. Robert hade sprungit sin första mil i Blodomloppet som gick i Borlänge i maj. Han kände sig stark som han aldrig gjort tidigare. Sprang milen på en timme och två minuter.

Nu hade ingen av oss kunnat träna på flera månader på grund av sjukdomar.
De satte naturligtvis sina spår hos oss båda och vågen pekade uppåt igen.

Efter några dagar på sjukhuset och inflamation gett med sig kunde dom genomföra operationen och ta bort gallblåsan.
De blev som tur var titthålsoperation och ingen öppen. Men Roberts små sår ville inte läka riktigt.
Det såsade och varade i flera veckor efteråt och han hade ont i både mage och sår. Mådde dock betydligt bättre då anfallen var borta, men de gick ju fortfarande inte att komma igång med träningen helt.

Fabian som skulle komma ut 29/9 trivdes bra där inne. Han snurrade som en liten propeller i magen. Vi var in tre gånger då dom skulle vända honom rätt. Varje gång vi kom in hade han vänt sig själv, när vi kom hem kände jag att han vände sig fel igen...
Den 6/10 skulle Robert föreläsa på Dalasalen. Han fick dock lov att ställa in med kort varsel då vi fått tid för att vända Fabian igen och sen sättas igång.
Äntligen tänkte vi, nu kommer han ut!

Trodde vi ja. När vi kom till förlossningen hade han naturligtvis vänt sig rätt igen och dom ville inte sätta igång de då jag inte var riktigt "mogen" än.
Fanns inte en tendens i min kropp till att föda barn.
Det var bara att gå hem med lång haka.  Fy va less jag var på att vara gravid nu.
Vågen stod på över 100 kg och jag hade ont precis överallt, kunde inte sova eller nåt heller.

De dröjde en vecka till innan jag till slut blev igångsatt. Då hade han vänt sig rätt igen :)

BL hemma tillsammans

Sååå underbart att få hem honom igen!
(Ordpolisen! Ska tänka på hur jag skriver)
Tänk att vi äntligen kunde gå ut och gå tillsammans!
Och inte bara de, vi gick till gymmet tillsammans och tränade ihop där!
En helt fantastiskt känsla.

Tävlingen var ju inte slut bara för att han kommit hem.
Tvärs om, det var väl nu den verkligen började!
Att vara instängd på slottet borta från allt vad frestelser hette var nåt annat än vardagen hemma.
Tävlingen skulle ju pågå ända till finalen som var i slutet av januari.

Robert fick en kokbok från BL med sig hem (han kallar den Bibeln).
Vi följde den i början, mest jag. Jag hade oroat mig lite hur och vad för mat jag skulle laga när han kom hem.
Skulle allt vägas? Konstiga ingredienser?
Nä, det var inga konstigheter och snart lagade vi bara utan att tänka på de.

Vi försökte att få till tre pass om dagen.
Det kunde vara en promenad och två pass på gymmet eller tvärs om.
Med jobb och skola gick de inte att få ihop alla dagar utan ibland blev de "bara" två.
Det gick bra för oss och även om de var fruktansvärt jobbigt så var det kul.

Vi pratade jättebra och mycket på våra promenader. Var inte så lätt alla gånger då vi gick i väldig rask fart och flåsade på :)
Vi hade släppt det här med barn. Jag hade totalt gett upp de, trodde faktiskt att vi aldrig skulle få nåt barn tillsammans.
Tidigare hade de gnagt i mitt huvud hela tiden men nu gjorde det inte de längre.
Nu var de vi som gällde!
Vi tränade och njöt av varandra på ett helt nytt vis än innan.

För att vara lite intim så kan jag ju lova att sexlivet fått sig ett rejält uppsving!
Nu var det ingen sköldpadda på rygg i sängen längre!
Nu jäklar hände de grejer! (Fast inte så mycket, om barnen läser. Vi sov mest)
Hade helt plötsligt fått en akrobat i sängen med utrustning jag inte sett tidigare hahaha.

När finaldagen kom så var vi ett helt gäng som åkte ner.
Vi hade gjort skyltar och banderoller och skulle heja på Robban allt vi kunde!
Jag hade nåt mitt mål och gått ner hela 20 kg!!
Så himla skönt!

Jag, Robert och mina barn bodde på hotell i närheten av där finalen skulle spelas in.
Min mamma och min bror med familj bodde också kvar fast dom hade fått låna en lägenhet i Stockholm av en bekant.

Inspelningsdagen blev ganska lång och lite pirrig. Roligt att se hur en tv-inspelning gick till också.
Kul att träffa dom andra deltagarna som varit med säsongen innan och som vi då följde från Tv:n hemma.

När de blev Roberts tur att kliva upp på vågen och jag såg resultatet så skrek jag rakt ut!!
Han hade gått ner hela 63,5 kg!!!!
Helt sjukt! Jag hade fått en helt ny man!
Vi fick vänta länge på att han skulle vägas då han kom in bland dom tre sista. Dom sparade väl de bästa till sist ;)
Jag hade en kameraman alldeles framför mig som stod ivägen så jag inte såg Robert riktigt.
Men såg siffrorna från vågen och vrålade världens glädjetjut med kameran upptryckt i ansiktet fast just då brydde jag mig inte i de.
Vilken glädje och Robert var så förbannat snygg så jag kunde inte se mig trött på honom.

Vi fick se kommande avsnitt i pausen där. Det var avsnittet när Robert låg på sjukhuset.

På kvällen hade vi bokat bord på vårat hotell och åt middag där tillsammans med mamma och Jerkers (min bror) familj. BL Elin och lagkamraten Marko var också med.
Efter middagen fick barnen stanna på hotellet och vi var bjudna till Café Opera på fest.
Vilken dag! Vilken kväll! Magiskt!
Allt var ett enda lyckorus <3

Jessica Almenäs frågade Robert på finalen hur de gick på barnfronten.
Han svarade att de inte blivit nåt men att vi tränade på de ganska mycket :)

Ett par dagar efter filminspelningen gjorde jag en graviditetstest.
Den visade positivt!!
Vi var med barn!!!  Helt sjukt!