Jag lever!!

Jag tror att jag fick både mod och energi av mina små älsklingar igår.

Jag var så nervös att jag nästan sket på mig när vi åkte mot Romme Alpin i morse. Här står jag stolt och gör V-tecken efter mitt första åk och har kommit upp med liften igen.

Jag har aldrig varit i Romme och åkt nån gång vad jag kan minnas. Jag har heller aldrig åkt stolslift i hela mitt liv.

Det var ju backar åt alla håll och hur jäkla högt som helst med milsvid utsikt.

Vi tog en paus med varm choklad och fika uppe på toppen och ett toalettbesöket. Så söt liten toa bredvid den stora. En riktig familjetoalett. 

På vägen till Romme fantiserade jag om att benen skulle gå av ovanför pjäxorna. Jag skulle bli 3 dm kortare och mina fotspår skulle likna ett rådjurs....

Jag började med att gå och få hjälp med att justera in mina pjäxor och skidor. Talade om att jag inte stått på ett par skidor på 26 år och bar rädd att inte överleva dagen.

Killen var schysst och ställde in skidorna efter min vikt så jag skulle slippa dö med skidorna på....

Jag fixade stolsliften galant både på, i och av. Började försiktigt att ploga när jag kom av. Testade att svänga lite och det gick! 

Det måste ha varit 4-5 stolsliftar med plats för 6 personer i varje stol. 

Jag tuffade till mig och åkte till och med svart backe (svåraste) redan på andra åket!

Alltså jag är så sjukt stolt över mig själv som vågade mig på att åka igen och dessutom fixade utan att dö eller ens bryta något.

Kommer däremot att ha en hemsk träningsvärk i mina lår imorgon. Jag är alldeles mör i benen än. 

Men vilken fantastisk dag vi haft idag. Det var första gången på hur länge som helst som jag och Robert gjorde nåt skoj bara han och jag. Jag är så glad för min skidutrustning och jag kan lova att den kommer att användas flera gånger!