Han imponerar på oss varje dag den här lilla killen. Han gör nya framsteg hela tiden, nu är det mest nya tecken han lär sig. Utvecklingsmässigt ligger han ungefär lika som Selma. Alltså runt 8 månader. Han reser sig och utforskar världen lite på samma sätt som henne. Han når lite högre upp bara :) Hon ligger steget före honom i vissa saker, som att hålla i nappflaskan och kunna äta välling till exempel. Sen kan hon även äta mer saker än vad han klarar av.
Måste verkligen berömma mamma/mormor. Hon är riktigt duktig på att använda tecken när hon pratar med Fabian. Och han tar efter.
Jag tror inte det finns nån som han skrattar med så mycket som med mormor. Jag älskar att lyssna på dom när dom leker och busar. Han har världens härligaste skratt. Det smittar verkligen av sig.
Han har börjat vakna på nätterna ganska ofta sista tiden. Vet inte om han kanske drömmer mycket och sover oroligt för det. Men han är en sån lättsam och glad kille. Aldrig en sur min. Nog för att det är mycket extra jobb med en pojke som Fabian. Men man får se andra saker som "lättare" än med normala barn. Han har inte haft nån trotsålder, han sitter snällt och stilla i vagnen på promenader, han skriker inte efter saker i affärerna, det låter inte "kan själv" hela tiden som normala treåringar brukar säga, han gnäller eller surar aldrig. Nöjdare kille finns inte.
När det är mycket jobb med annat så får man leta fram lite positivt med att ha ett annorlunda barn. Han sprider så mycket positiv energi, så allt extra jobb som är en vardag för oss är inget vi tänker på.
Min mamma har alltid ställt upp för mig och mina barn. Ja även för min bror med familj såklart.
Jag önskar att alla barn hade en sån bra mormor/farmor som våra barn har. Hon och Fabian har verkligen en alldeles speciell relation. Dom är som ett litet team. Ett väldigt glatt och kärleksfullt team.
Jag önskar att jag kunde ge mina barnbarn samma tid och kärlek som hon gör. Kärlek ger jag massor såklart men jag har inte den tiden som jag skulle vilja.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar