Började dagen med en lång rask promenad idag med. Jag tänker så förbaskat mycket när jag går. Önskar att jag bara kunde stänga av min hjärna ibland när den går på högvarv! Idag tänkte jag mycket på min pappa under promenaden. Han var med på dopet igår. Vi hajade på varandra men inte mer än så. Vad är det som format han till den han är? Hur har hans barndom och uppväxt varit? Frågor jag antagligen aldrig kommer att få svar på, i alla fall inte från honom. Ibland kan jag tycka att det är så förbaskat tråkigt att det blivit såhär men han kommer aldrig att ändra sig eller sitt tänk. Vi har försökt prata med honom flera gånger både jag och min bror men vi kommer ingen vart så det är dött lopp och vi har nu gett upp. Ibland känner jag ett hat och ibland kan jag inte låta bli att tycka synd om honom. Han har själv satt sig i den sits han är i dag. Men igår i kyrkan såg han så ensam ut och då kan jag få skuldkänslor, för vad vet jag inte riktigt. I hans värld finns bara han, hans fru och hans sjukdomar och idrottsprestationer han gjort genom livet. Barn och familj har aldrig kommit i första hand för honom. Borde släppa allt helt men den där avstängningsknappen finns inte..... |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar